Debattera public service – på riktigt

Jag undrar: var pågår den kvalificerade diskussionen om innehållet i public service?

Den förs naturligtvis dagligen på alla redaktioner både i radio och TV, men det samtalet är alltid villkorat av dagskrav och nyhetsstress. Frågan är större än så. Den borde också diskuteras kontinuerligt mellan publicister, publik, forskare, politiker och opinionsbildare i och utanför public service.

Vi har det stora, konstitutionella perspektivet: vilken legal status har public service i Sverige?

Annons

Polen och Ungern har stiftat nya medielagar som ger regeringen oinskränkt makt över nationella medier. I polsk public service är det förbjudet att alls kritisera regeringen. På fullt allvar framfördes förslag om förbud för journalister att rapportera från riksdagsdebatterna.

Hur ser det ut i Sverige? Skulle en politiskt extrem regering lika lätt kunna sätta yttrandefriheten ur spel? Detta borde vi diskutera.

Och hur ser medieinnehållet ut – ett innehåll i allmänhetens tjänst? Tag härdsmältan i Aktuellt i höstas, när Janne Josefsson och Jan Helin skar halsen av varandra i direktsändning, utan att tittarna begrep någonting. De försökte nog ringa in temat om hur en intressant debatt bäst bör utformas.

Eller de normkritiska övningarna på Utbildningsradion, där en av cheferna envist hävdade att hjärnan är en ”empatisk muskel”. Ett tveksamt ordval, såväl anatomiskt som metaforiskt. På frågan om en manlig reporter alls borde intervjua kvinnor i public service fick chefen tunghäfta. Hon kunde inte svara.

Det finns andra tendenser att granska. Till exempel ökningen av flödesradio på de förproducerade programmens bekostnad. Den hyllade Bosse Lindquist varnade 2013 för flödesradion och nerdragningarna på radions dokumentärredaktioner. I dag producerar Sveriges Radio fler dokumentärer än någonsin, men till budgetar som är betydligt lägre än på Lindquists tid som chef. Vad innebär detta på lång sikt?

Vem utvärderar event- och direktsändningstrenden? I dag får direktsändningsambitionen ibland parodiska uttryck. Terrorattacker och naturkatastrofer prioriteras blint. Man slänger ut kvalificerade program ur tablån, för att höra dåligt förberedda studiereportrar och experter spekulera på magert underlag, timme ut och timme in. Det är möjligt att trenden speglar ett publikt behov, men den negligerar samtidigt andra pub­lika behov. Vem diskuterar den målkonflikten? Vilka delar av världen speglas inte medan vi alla sitter och vojar i direktsändning?

Med rätta kan både SR och SVT vara stolta över mycket av landets bästa grävande journalistik. Men SRs manér att  klippa upp och portionera ut sina scoop under alla P1-sändningar, flera dagar i sträck, är enerverande och tjatigt. Det ger ett löjets skimmer även åt angelägna ämnen.

Larvigt är det också att höra radiochefen Cilla Benkö  kokett bemöta programmet Mediernas reporter med att ”de ställer lite för många kritiska frågor”.

Public service har – än så länge – allmänhetens största förtroende. Men det kan ändras snabbt. Det är många, både från höger och väns­ter, som vill se ett mindre pösigt public service. En trängd tidningsmarknad sneglar på anslagen. Huggsexan om public service-miljarderna har bara börjat.

Jag skulle önska mer krismedvetande och större självkritik från pub­lic service. Just för att vi behöver dem mer än någonsin.