Den empatiske journalisten gör det personliga professionellt
Att tillhöra journalistkåren innebär ständigt risk för att bli avtrubbad. Mer specifikt; vi är drillade intill besatthet i att förhålla oss neutrala och rationella, fristående från det som rapporteras.
Att se saker i rubrik och inte i människa. Som ett direkt resultat riskerar reportern att bli kall och härdad. Inte helt olikt luttrade läkare, som inte längre berörs av den enskilde patienten. Att känna engagemang är en aktivitet och inte ett tillstånd. Något vi måste jobba på kontinuerligt, och det vore inte orimligt att prata mer medmänsklighet inom kåren. Skrönan om nyhetsredaktionen som jublar när de får in olyckslarm är inte helt osann.
Jag tillhör en generation av extroverta, mikrobloggande 80-talister och får ofta höra att jag är för personlig. Kanske till och med privat. Och jag fortsätter sturskt att vara det, då jag anser att det är en styrka. När den jag intervjuar gråter, gråter jag. För, troligtvis, känner jag med den.
Ett av mina första jobb någonsin krävde att jag satt timmar och samtalade i köket hos en familj som förlorat sitt barn. Vi sörjde ihop. Mina känslor gjorde mig inte till en sämre reporter, inte heller att jag visade dem. Det betydde aldrig att jag inte var objektiv. Det betydde inte heller att jag inte efteråt kunde skriva en professionell text. Minst lika bra som om jag gjort intervjun med ett stelt leende och pliktskyldigt beklagat när jag frågat mamman som förlorat sitt barn hur det kändes.
Skillnaden är att hon kände förtroende för mig nu, hon var bekväm med att berätta sin historia. Hon kände att jag brydde mig, för att jag gjorde det. Hon kände att hennes döda barn inte reducerades till en slagkraftig rubrik på 40 tecken. Och jag kände att mitt ansvar som medmänniska inte reducerades av mitt ansvar till media.
"Det finns bara en huvudperson i en intervju, och det är inte du” påpekade en journalistprofessor till mig en gång. Kanske är det där vi går vilse, där vi förvillar oss i bubblan av invärtes beundran och ryggdunk, och glömmer bort vems historia det är vi egentligen berättar. Och varför.
När man har lätt för att knyta an till människor följer naturligtvis ett stort ansvar. Det händer att de jag möter glömmer att jag är där i egenskap av reporter, vilket är bra, men ibland gör det att de öppnar sig mer än de vill, vilket är dåligt. Jag skulle medvetet aldrig utnyttja detta till min, eller publikationens, fördel. Ändå är jag övertygad om att en av de största styrkorna jag kan uppbära som journalist inte har med skrivande att göra, utan med att jag vågar vara privat i det professionella. Jag tror att den dag jag inte längre blir berörd av vad jag ser, är den dag jag har stannat en dag för länge.
Jag har bara träffat DN:s prisbelönte Paul Hansen en gång, men han kommer alltid förbli bilden av den empatiske journalisten i mina ögon. Hans förmåga att komma nära är alltid lika fascinerande. Med aldrig sinande engagemang fortsätter han att bemöta världens trasiga verklighet och vemod med omtanke. Jag kommer alltid minnas när han gästade min klass på Poppius, med sin karaktäristiska blygsamhet visade han bildreportage från några av hans mest gripande resor. Han lämnade ett rum i tårar. Det var fantastiskt avväpnande att se en klass blivande skjutjärnsreportrar med tentastress och tunnelseende stanna upp och reflektera över journalistikens möjligheter. Så vi grät, av att se en glimt av det hans lins har sett.
I samband med att han erhöll pris för Årets Nyhetsbild Utland 2009, läste jag en intervju med Hansen. På bilden Lynch mob, som togs då han befann sig i Kenya för att dokumentera oroligheterna, hamnar Hansen mitt i en uppretad beväpnad mobb, som hotar en ensam man i byn Chepilat. I intervjun får Hansen frågan: Hur orkar man med att ha varit vittne till det, hur orkar man fotografera? Och Paul Hansen svarade:
– Jag vill vända på frågan. Hur orkar man inte fotografera det?
Och för det svaret ska han vara min förebild alltid.
