Den ensamme redigerarens nattliga våndor
Häromdagen talade jag med en ung redigerare som berättade att han har svårt att somna efter sina nattpass. Han ligger och oroar sig över alla de texter han har släppt förbi. Tänk om nästa dags tidning ska uppvisa ett riktigt hemskt fel, som han borde ha upptäckt.
Häromdagen talade jag med en ung redigerare som berättade att han har svårt att somna efter sina nattpass. Han ligger och oroar sig över alla de texter han har släppt förbi. Tänk om nästa dags tidning ska uppvisa ett riktigt hemskt fel, som han borde ha upptäckt.
Med ett leende mindes jag min egen ängslan under de första redigeringsåren. Men samtidigt inser jag att hans oro är så mycket mer befogad än min. Det ena skyddsnätet efter det andra har försvunnit under de drygt tjugo år som har passerat. När jag på nattredaktionen tog itu med ett maskinskrivet manusblad kunde jag redan se spåren efter redaktionssekreterarens penna. När även mina ändringar och strykningar var gjorda tog perforatrisen vid. Ibland kunde hon hojta till under inskrivningen och undra över en namnstavning eller syftning.
En snabb koll och felet var rättat. Men en stund senare kunde korrekturläsaren dyka upp för att diskutera ett svårbegripligt stycke. När det var dags för ombrytning hade texten redan passerat minst åtta par ögon efter reporterns. Ändå hände det emellanåt att en vaken typograf mitt i sidmonteringen slog larm om ytterligare fel som tagit sig igenom granskningen. Något enstaka praktmisstag tog sig hela vägen till reproavdelningen innan det upptäcktes i sista minuten och sidan fick skickas i retur.
bryt
Jag var inte ensam. Ändå kunde jag ha svårt att somna.
Den unge redigeraren är ensam. Mellan reportern och den färdiga tidningen finns bara han själv och en datorskärm. Han har skäl att vrida sig om natten. Han hinner knappt skumma och än mindre läsa all den text han ska redigera in på ett pass. Hur som helst hinner han inte fixa till mer än det mest uppenbara och lätträttade. Och han vet att redigerarna snart ska bli färre, med följden att de texter som ska passera under en kväll blir fler.
Han är ensam med texten, men inte om sin situation. Man kan fråga sig vad utvecklingen betyder för textkvaliteten i tidningarna. Vad är det som slipper igenom?
bryt
I början av 1990-talet studerade språkforskaren Amelie Oestreicher redigeringen vid några svenska dagstidningar för sin avhandling om bearbetning av nyhetstext. Fortfarande förekom då treledade granskningskedjor med redaktionssekreterare, redigerare och korrekturläsare. Många ändringar gjordes. De allra flesta gällde strukturen och textbindningen, alltså sådant som underlättar tydlighet och begriplighet.
Sedan dess har granskningsleden blivit färre. En pressad redigerare är ofta den enda kontrollstationen. Ingen har ännu forskat kring konsekvenserna, men några studentuppsatser pekar på oroväckande tendenser. De ingrepp som görs av ensamma redigerare och kompisläsare tycks vara färre och av annat slag än tidigare. Ändringarna rör sig mest på ytan, kring stavning och interpunktion.
bryt
Per Amnestål har länge propagerat för rena textredigerare på redaktionerna och gör det åter i sin senaste bok Skrivkänsla.
Det finns skäl för tidningsledningarna att reflektera över de rader han skrev i Tänkta artiklar för snart tio år sedan:
”Vad skulle tidningsköparna säga om de visste att just det som står att läsa är det som sköts mest släpphänt? Och att det skylls på tidsbrist. Att det faktum att dagens tidning inte blev utsökt slätas över internt, varenda dag, med att det blir en ny tidning i morgon. Tänk om bagaren sa så, dag ut och dag in: Tyvärr segt, tuggigt, ogräddat. Hann inte. Men gott folk, ny fralla i morgon!”
Hur länge kan vi vänta oss att läsarna ska fortsätta tugga och svälja innan de slutar betala?
eva.martensson@miu.se
