Den förrädiska opartiskheten
Någon opartisk journalistik finns därmed inte. Vad som finns är journalister som försöker hantera sina subjektiva val och utgångspunkter och journalister som försöker dölja dem
Opartiskhet betyder ordagrant att inte ta ställning för en part mot en annan. Det är ett begrepp som därmed förutsätter tydliga parter – liksom en från parterna tydligt fristående position eller institution.
Opartiskhet är vad vi kräver och förväntar oss av en domstol eftersom blotta misstanken att domstolen var part i målet skulle beröva domslutet dess legitimitet. Opartiska och oväldiga domstolar är en hörnsten i varje rättsstat.
Opartiskhet i journalistik är däremot något djupt problematiskt – och i vår tids kommersialiserade medievärld alltmer förrädiskt. Det introducerades som journalistiskt ideal och rättesnöre för programtjänstemännen på Sveriges Radio och motsvarande statliga etermediemonopol i Europa i en tid när man med rätta fruktade att de nya massmedierna skulle kunna utnyttjas och missbrukas av regeringar och oppositioner för att främja egna intressen och syften. Av detta följde bestämmelserna om karantän i valrörelser. Liksom den skolastiska forskningen om vänster- eller högervridning som kom att skugga radio- och TV-journalistiken under 70- och 80-talet. Liksom ”forskningsinsatsen” i höstas från inte helt opartiska tankesmedjan Timbro, med åtföljande anklagelser för bristande opartiskhet i bevakningen av presidentvalet i USA. Liksom den radiodebatt efter vilken radiojournalisten Cecilia Uddén sattes i karantän av radioledningen och för några veckor sedan fälldes av granskningsnämnden.
bryt
För radions och televisionens tidiga politiska legitimitet var opartiskhetsbegreppet förmodligen nödvändigt. Det gav det licensfinansierade monopolet status av fristående ämbetsverk och programmedarbetarna/journalisterna status av oväldiga tjänstemän. Det markerade skillnaden mellan journalistik i den statliga radion och televisionen och journalistik i den traditionella partipressen med sina öppet redovisade skillnader i utgångspunkter och perspektiv.
Med journalistiskt oberoende har detta opartiskhetsbegrepp dock föga att skaffa. Till skillnad från domaren väljer journalisten själv sina ”fall” och utser själv sina parter. Det finns inget opartiskt sätt att bestämma vilken berättelse vi väljer och hur vi väljer att berätta den.
Det finns heller inga opartiska medier. Också de statsreglerade radio- och TV-bolagen definierar sig numera som aktörer på en kommersiell mediemarknad och har därmed utvecklat egna partsintressen gentemot såväl staten som konkurrerande medieföretag. De högstämda kraven på ökat journalistiskt oberoende har i praktiken ofta visat sig vara påtryckningar för ökad kommersiell rörelsefrihet.
bryt
Någon opartisk journalistik finns därmed inte. Vad som finns är journalister som försöker hantera sina subjektiva val och utgångspunkter och journalister som försöker dölja dem. Vad som skiljer journalistik från propaganda är inte den journalistiska fasaden utan den journalistiska avsikten. Journalistik bygger på ett oskrivet kontrakt mellan journalisten och publiken om att inte förfalska eller utelämna relevanta uppgifter i en berättelse. Liksom på den oskrivna utgångspunkten att det inte finns någon annan avsändare än journalisten själv, ingen osynlig uppdragsgivare, inget oredovisat uppsåt.
Med fällningen av Cecilia Uddén har den yttre fasaden upphöjts till det avgörande kriteriet på journalistisk trovärdighet och det inre hyckleriet till en vägledande journalistisk arbetsprincip. Cecilia Uddén fälldes inte för sin journalistik. Hon fälldes för att i en radiodebatt ha uttryckt sin personliga uppfattning om kandidaterna i ett amerikanskt presidentval (ett val som varken hon eller någon annan journalist på den svenska radion eller televisionen rimligen hade kunnat påverka).
Inte för att ha hyst denna personliga uppfattning, märk väl, utan för att ha uttryckt den.
Sensmoral för Cecilia Uddéns kolleger? Låt era personliga uppfattningar verka i det fördolda. Se till att en fasad av opartiskhet maskerar era subjektiva val och utgångspunkter.
Ett så tolkat och tillämpat opartiskhetsbegrepp stärker naturligtvis inte journalistikens trovärdighet utan undergräver den.
