Den försvunna bröstvårtan
”Svenska FHM går till och med så långt att de fotoshoppat bort en som borde kikat fram mellan hårslingorna på ett av sina omslag”
Antalet tidskrifter växer. Tidsam, som ju aldrig varit speciellt villiga att släppa in nya titlar i sitt monopolistiska distributionsnätverk, hävdar att det blivit så trångt i tidningsställen att det inte får rum med fler.
Hela förra våren var det stopp även för dem som var villiga att hosta upp de hundratusentals kronor det kostar att gå med för tidskrifter som inte tillhör Bonniersfären.
Vi har fått Tove och Vovve. Den första en damtidning, den andra en hundtidning. Flera nya samhällstidningar. Men det senaste året har grejen ändå varit killtidniningar.
I våras fick jag i uppdrag att skriva om fenomenet för en kultursida. Jag råkade dock få barn den vecka jag skulle lämna texten, så uppdraget fick vila ett tag. Men att fundera över Sveriges samlade killtidningar samtidigt som man ammar är faktiskt en ganska fascinerande upplevelse. Nu är kanske inte ammande kvinnor något primär målgrupp för de här tidskrifterna, men man har liksom en vital del gemensam. Bröst, that is. Fast från olika perspektiv.
Det svindlar liksom till när man inser att dessa mjölkkörtlar som ibland samarbetar och ibland strejkar i att ge en liten skrikunge mat har lagt grunden för ett helt tidningskoncept för unga män. Att tuttar utgör en grundbult i det som i England kallas lad culture, grabbkultur.
bryt
Sverige var länge ett land med ganska litet bröstintresse – ur tidningssynpunkt i alla fall. Sidan-tre-flickor har aldrig varit någon stor grej här. TV-värdinnorna har varit tämligen påklädda fram till fotbollsgalan i TV4 i år. Porrtidningar och vuxenserier sattes förr i lådor och portades på Domus.
När Sveriges första killtidning Café startade var det med Glenn Hysén på omslaget och på den tiden sysslade Slitz fortfarande med musik. Femton år senare har killtidningarna med bröstfokus flerfaldigat sig med Moore, svenska FHM och nu senast Max. En massa massa bröst finns att skåda – och samtidigt – inte en enda bröstvårta i sikte… Jo, det är faktiskt sant.
Bröstvårtan har blivit tabu. Hårtestar, klädessnibbar, händer, små gula stjärnor, grodblad, ja, vad som helst används i kampen för att dölja de råpornografiska bröstvårtorna. Så har det inte alltid varit, men den försvann ur grabbtidningarna någon gång kring sekelskiftet. Bröstvårtan är sååå 90-tal skulle man kunna säga. Svenska FHM går till och med så långt att de fotoshoppat bort en som borde kikat fram mellan hårslingorna på ett av sina omslag.
bryt
Det påminner lite om censuren i 60-talets USA som satt och skrapade bort naveln på flickorna i serietidningen Knasen. Fast numera utförs uppdraget av dem som säger sig vara trötta på svensk moralism och alla sexualfientliga feminister. Ett avslappnat förhållande till kroppen verkar helt enkelt inte vara kompatibelt med kommersialisering och sexualisering.
Som av en händelse har 90-talets vildvuxna topless-solande på badstranden samtidigt snöpts. Istället har vi fått två-åringar i bikiniöverdel och bröstvisning (utom bröstvårtan då) har blivit ett yrke. Bröstet är numera en produkt, som både kan inhandlas och säljas.
bryt
Den kvinna som skaffar sig denna produkt och väljer att göra produkten till sitt yrke står nu också i mediernas sökljus. I dokusåpor och kvällstidningar givetvis – därför att hon ger ett svepskäl för tuttvisning.
Utvikningstjejen är verkligen den nya kändisen i Sverige. Och det är knappast någon slump att hon nu är på allas omslag. Under hösten har vi sett systrarna Graaf på tidningen Mama, Linda Rosing på tidskriften Bang och ETC. Ett är säkert – hon har en strålglans som säljer allas tidningar.
