Den galna tanten är också en källa
Alla som jobbat på en nyhetsredaktion känner till dem. Den hysteriska tanten som ringer tidningen för att rapportera om att polisen vägrar komma och jaga bort utomjordingarna som omringar hennes lägenhet.
Den arga mannen som vill prata om vad vi inte berättar om i nyheterna, och som alla känner igen redan när de lyfter luren.
Damen som tror att om hon bara ringer tillräckligt många gånger så kommer redaktionen att förstå att allt som händer just i hennes förening är värt att rapportera om. Hon verkar till synes oförarglig. Men tar allt för ofta alldeles för många värdefulla minuter precis innan sändning i anspråk.
Exemplen ovan är till viss del påhittade, för att inte kunna röjas som källor.
För det är just vad de är. Källor som vänt sig till grundlagsskyddade mediehus för att utnyttja sin meddelarfrihet.
Det står så klart varje journalist fritt att värdera sanningshalten i tipset och om det är värt att gå vidare med, och upp till ansvarig utgivare om det är värt att publicera.
Det som skrämmer mig är att jag ser branschkollegor lämna ut väldigt nakna detaljer om tipsarna på Facebook.
Detaljer som gör att det går att härleda vem som lämnat tipset. Inte sällan i en skämtsam, till synes oskyldig, ton.
Jag känner igen mig allt för väl och förstår behovet att prata av sig.
Vissa av de tipsarna utgör ett arbetsmiljöproblem. Jag har ofta önskat att jag hade kunnat koppla dem vidare till en jourhavande psykolog i stället.
Och vi vill kunna prata med våra vänner om vad som händer oss i livet. På Facebook, på krogen. Men den här typen av uppgifter lämpar sig inte för Facebook-uppdateringar och krogskvaller, lika lite som en läkare eller psykolog får röja känsliga uppgifter om sina patienter.
Det är det som gör det här yrket speciellt.
Du är alltid journalist. Du måste alltid behandla den som tar kontakt med dig för att lämna uppgifter avsedda för publicering som en källa. Det är du som är ansvarig för att källan inte röjs. Även efter att du slutat jobba på redaktionen.
Vi är i en förtroendebransch. Den regleras i den svenska Tryckfrihetsordningen som firar 250-årsjubileum i år. Meddelarskyddet garanterar att det står var och en fritt att meddela sig till en redaktion med ansvarig utgivare, utan att riskera att få sin identitet röjd.
TF 3 kap 3§ ”…den som har varit verksam inom företag för utgivning av tryckta skrifter eller inom företag för yrkesmässig förmedling av nyheter eller andra meddelanden till periodiska skrifter får inte röja vad han därvid erfarit om vem som är författare eller har lämnat meddelande…”
Högsta domstolen skriver i en dom från 2015 att skyddet för uppgiftslämnarens anonymitet är en förutsättning för att tryckfriheten ska fylla sin funktion i ett fritt och demokratiskt samhälle. ”Om anonymiteten inte skyddas, kan omgivningens reaktioner avhålla personer från att dra fram betydelsefulla omständigheter i ljuset.”
Det finns en missuppfattning hos många att man uttryckligen måste be om att få vara anonym när man kontaktar en journalist. Men meddelarskyddet garanterar det motsatta.
Om en journalist som tar emot ett tips inte helt säkert vet att källan går med på att bli röjd ska uppgiftslämnaren hållas hemlig.
Så nästa gång, fråga dig om du verkligen har tagit reda på att den galna tanten i andra änden luren har godkänt att hon röjs som uppgiftslämnare innan du postar på Facebook.
