Den känslosamma journalistiken
Ju mer marknadsorienterade medierna blir, desto känsligare är de för den allmänna opinionen. Men journalistiken kan försöka motverka populism genom att förebygga den. Till exempel genom att undvika förenklingar, högt tonläge och känslospråk.
Jag är inte bara journalist, utan dessutom läsare.
Påmindes om det när jag fick en lång och ingående läsarundersökning med posten. En tidning jag prenumererar på ville veta vilka sidor jag läste, hur ofta, med vilken behållning, vad ville jag ha mer/mindre av. Det var mycket att fundera över. Som att sitta hos optikern – blir det bättre eller sämre så? Eller så? Till slut visste jag varken ut eller in, vilket knappast var till någon hjälp och det var just min hjälp – att göra tidningen bättre – som efterfrågades.
Nu tycker jag att journalisterna på tidningen i fråga redan gör ett bra jobb. Ändå ängslas de, har ett självförtroende med pyspunka. De tycker att de är lite tråkiga. Att de behöver förnya sig. De tänker att läsarna nog skulle tycka bättre om dem ifall de var fräckare-rappare-luftigare-roligare. Mer överraskande! Ja, ni har hört det förut. Om man nu ska förnya sig kan man väl göra det på ett alldeles nytt sätt. Men det är ständigt är samma förnyelseformler som upprepas, och så tvingas journalistiken in i en nedåtgående spiral av NU ÄNNU rappare-fräckare-luftigare. Ännu högre tonläge, ännu mer känslospråk.
bryt
Som läsare är man en vanlig enkel människa som måste få göra sin röst hörd. Titta på Dagens Nyheter, där har läsarna en egen ombudsman.(När ska DNs journalister få en?) Som journalist tillhör man medie-eliten. För att slippa den besvärliga positionen, kan man förminska sig själv. I det journalistiska självföraktets spår gror något mycket obehagligt.
I Ylva Brunes avhandling Nyheter från gränsen finns ett avsnitt som beskriver hur rapporteringen kring flyktingar och invandrare ändrades mellan 70-talet och 90-talet. ”1976 kan en text i en ledande svensk dagstidning samtidigt gestalta ankomsten av flyktingar som ett myndighetsbekymmer och ge röst åt flyktingarnas perspektiv. 1993 tycks denna konstruktion omöjlig”, skriver Ylva Brune. Vid den tiden uppstod något som fortfarande lever kvar, en strikt uppdelning mellan å ena sidan känslomättade reportage om utvisningshotade flyktingar, å andra sidan hårda, seriösa nyhetstexter där svenska myndigheters perspektiv är det enda som redovisas. Ylva Brune menar att journalisterna på 70-talet tog på sig en pedagogisk roll. De försökte problematisera och förklara samband (satte sig på sina höga hästar och kom med pekpinnar, som det också kan uttryckas). Två decennier senare hade journalisterna bytt position. De betraktade sig som folkets ”ombud”, och gav sig på att tolka strömningar och känslolägen. Med andra ord: journalisten hade förvandlat sig till populist.
bryt
Förra året kom en tankeväckande bok, The Media and Neo-populism som beskriver samspelet mellan medierna och populistiska partiers framväxt i bland annat Australien, Österrike, Latinamerika och Frankrike (exemplet Le Pen är särskilt intressant för svenska journalister). Boken ger en pessimistisk bild av journalisternas möjligheter att undvika att hjälpa populistiska partier på traven. I synnerhet om medierna själva genomgår en förändring av popularisering och kommersialisering. Ju mer marknadsorienterade medierna blir, desto känsligare är de för den allmänna opinionen. En av slutsatserna i boken är att journalistiken kan försöka motverka populism genom att förebygga den. Till exempel genom att undvika förenklingar, högt tonläge och känslospråk. Samt att lämna utrymme för att problematisera och förklara.
Läs den.
