Den politiska thrillern finns på bloggarna
En stark nyhetsstory håller inte bara för löpsedlar utan också som Hollywoodmanus.
Från kriminaldramer (Knutbypastorn, Arbogamorden) och korrumperad-snut-action (infiltrationshärvan, gängkrigens Göteborg) till snyftmelodramer (epileptikern som fick elva år av sitt liv bortmedicinerade) och politiska thrillers (FRA).
Trenden just nu – och en orsak till varför debatten om nya kontra gamla medier intensifierats – är att den traditionella nyhetsjournalistiken ägnar sig åt popcorn-action medan den komplexa politiska thrillern oftare hittas på bloggar.
Förra veckan spelades en sådan, i bästa The Insider-stil, upp framför mina ögon: via anti-mjukvarupatent-lobbyisten Erik Josefssons, informationskonsulten Henrik Alexanderssons, folkrättsjuristen Mark Klambergs och IT-debattören Oscar Swartz heta bloggbevakningar av EU-omröstningen om utformningen av det nya Telekompaketet. Vars från början okontroversiella innehåll förvandlats till en biblisk kamp mellan industriellt och idealistiskt; mellan nöjesindustrins lobbyister, som kvällen före EUs sommaruppehåll lyckades smyga in integritetskränkande, internetkorrumperande tillägg, och de aktivister och parlamentariker som kämpar för medborgerlig integritet på ett fritt internet.
Dramat inleddes med att moderate EU-parlamentarikern Christofer Fjellner skrev ett ändringsförslag som skulle säkerställa internets frihet från övervakning och utvecklingsfientlig filtreringsteknik. När han inte fick med sig sin konservativa partigrupp, och trots ett svettigt kanande genom korridorerna bara nådde 33 namn av nödvändiga 40 i en namninsamling, lämnade han över förslaget ograverat till vänsterpartisten Eva-Britt Svensson – som hade socialistgruppens stöd.
Men förslaget dök aldrig upp på den webb-”anslagstavla” över parlamentets arbetsmaterial som ligger till grund för hur intresseorganisationer rekommenderar parlamentariker att rösta. Så det svenska ändringsförslaget nådde aldrig dessa listor, och missades inte minst av den stentunga konsumentorganisationen BEUC.
Katastrofläge. Erik Josefsson skrev: ”Jag har väntat hela natten på att det skulle komma upp. Att det inte var ute kl 9 ligger kanske inom felmarginalen, men när det inte finns ute kl 12 misstänker man påtryckningar.” Tanken gick till de starka franska intressen som vill ha hårdstatlig nätfiltrering och förvägra fildelare internettillgång. Oscar Swartz uppdaterade med skärmdumpar – ”ännu opublicerat kl 14!”
Alla förberedde sig på en förlust. Men under omröstningen vände allt. Ett makalöst diplomatiskt fotarbete, och inte minst denna oheliga svenska moderat-socialist-allians, hade trängt igenom fransmännens hårda forcering och ändringsförslaget röstades igenom.
Och inom loppet av en vecka blev jag fullfjädrad EU-nörd. De bloggdiskussioner som först påmint om extasen på ett börsgolv framstod snart som ärkeromantiska scener i TV-serien Vita huset, där politisk gräsrotsaktivism lyfts fram som den allra ädlaste av demokratiprocesser.
Dagspressens och etermediernas Brysselkorrespondenter har, nästan över en natt, kunnat konstateras överflödiga. Under alla dessa år de funnits på plats har de aldrig förmått intressera mig för EU-politiken. Skillnaden nu är att de svenskar som är direkt nedgrävda i det intrikata spelet i och kring parlamentet inte längre behöver gå via journalister för att få ut sina budskap och rapporter. De gör det bättre själva, i sina bloggar – där de dessutom kan vara sig själva: fördjupande och passionerade, i kontrast mot den traditionella, distanserade EU-journalistiken.
På köpet skapas en ny actionjournalistik, så mycket mer spännande än dessa överexponerade mordhistorier som dagspress och TV hanterar som dokusåpor.
