Den stora sammansvärjningen
För några veckor sedan blev jag av en välutbildad, halvkänd debattör anklagad för att ingå i en socialistisk-kommunistisk-mosaisk styrning av svenska medier. Däremot nämnde han inte konspiration. Konspirationsteorier har nämligen fått dåligt rykte. Ordet sammansvärjning likaså. Däremot talas det gärna om en omfattande "korruption bland medieeliten". Hör man det bör man dra öronen åt sig.
Att kritiken mot medierna har blivit en folkrörelse är positivt. Att granskarna nu även granskas, och att allt fler medier öppnar sidorna för kritik och rättelser är fantastiskt. Kvällstidningarna, som bara för kanske tio år sedan närmast var sekter, ständigt i försvarsställning, skyddande de egna, har lagt om kurs. Aftonbladet började redan under Gerdins senare år som redaktör och fortsätter under Helin, och Expressen har snabbt blivit föredömligt självkritisk under Mattsson.
Fröet till detta fanns redan före bloggarnas tillkomst. Och även om bloggarna ofta är oartikulerade, ignorerar helhetsperspektiv och har en påfallande tölpig, pubertal ton, leder de en folkrörelse som faktiskt tvingar oss journalister att sköta vårt jobb, och göra oss förtjänta det mediala ledarskap vi fortfarande har. Som yrkeskår får vi acceptera att en del av kritiken ackompanjeras av osande eder och anklagelser om korruption.
Tyvärr är det inte bara knäppgökar som har föreställningar om en systematisk korruption inom medieeliten. Så fort en stor, brett engagerande händelse inträffar blommar det från även vettiga skribenter upp föreställningar om hur medierna medvetet och metodiskt motar bort obekväma sanningar.
OK. Först och främst: Något ligger det trots allt i anklagelsen.
I Sverige råder en konformistisk kultur, och medierna är strikt mallade. Nyheter ska därför vara igenkännbara, falla in i ett igenkännbart mönster och vara "lagom" nya. Innehållet och sakfrågan är inte alltid avgörande, utan framför allt formen, att nyheten är en lagom förväntad och känslomässigt engagerande. Därför rensas en del nyheter bort för att de "känns" obehagliga, fel eller avvikande.
Visst odlas på sina håll också osunda vänskapsband i medierna. Tips från personer som på egen hand energiskt driver udda enfrågekampanjer betraktas med skepsis.
Och fega individer finns givetvis överallt, även bland journalisterna.
Men i Sverige finns ändå ett stort antal nyhetsmedier med uttalade journalistiska ambitioner och uttalad vilja att rättvist spegla verkligheten, och de ägs av skilda ägarsfärer. Nyheter med principiellt intresse eller stort underhållningsvärde hittar därför oftast ut i offentligheten.
Men. Det finns alltid ett men. I detta fall ett lite större men.
De flesta medierna är privatägda. Deras grundläggande syfte är att tjäna pengar. Även public service-företagen har, framför allt av trycket från kommersiella konkurrenter, också behov av att maximera lösnummerköpare eller tittarantal. I tider av hårdnande mediekonkurrens och krackelerande publicistiska affärsmodeller blir denna kraft rejält mycket tydligare. Vad som är god journalistik är relativt, och svårmätbart. Vad som är säljande journalistik är däremot absolut, och lätt mätbart. På redaktionerna hamnar de redaktörer som hävdar sig stå för det förra i ett underläge gentemot de som bevisligen står för det senare.
Det sipprar sakta men säkert ner information från styrelserummen om vikten av säljande journalistik och om vad det är som säljer. Över tid går inte en droppe förlorad.
Min erfarenhet är att detta är vad som skapar absolut största delen av frustrationen inför mediernas urval och hantering. Om det finns en överskuggande sammansvärjning inom svenska medier så handlar den framför allt om detta: strävan att prioritera nyheter som maximerar intäkter och tittarantal.
Mediernas vill alltså tillfredställa en så stor publik som möjligt, och därmed lyder de under allmänhetens intresse. Och det finns ett avsevärt glapp mellan detta allmänhetens intresse och allmänintresset. I det glappet frodas missnöjet. Sådant som borde publiceras på grund av ett diffust moraliskt allmänintresse ställs åt sidan för mer lättköpta ämnen – som speglar allmänhetens verkliga intresse. Visst, man kan ju kalla det korruption, men det handlar snarare om populism. Det kan man kanske rycka på axlarna och le lite urskuldande åt. C´est la vie, dårå. Men effekterna kan leda till en groende ilska inför hur medierna väljer, sovrar och filtrerar.
Därför borde bloggosfärens allra viktigaste uppdrag i dag vara att upprätta sajter som sakligt, metodiskt och ansvarsfullt bevakar frågor med allmänintresse, och som stormedierna försummar. Lämpligen inom ramen för något slags wiki-arrangemang, ett frivilligt samarbete.
Och när det gäller teorierna om konspirationer i medierna vill jag ge alla bloggare och stingsliga mediekritiker två råd:
Använd Hanlons rakkniv: Tillskriv aldrig illvilja det som lika gärna kunde tillskrivas dumhet.
Och tillskriv aldrig kollegial korruption det som i grunden kan tillskrivas publik- och profitmaximering.
