Den största storyn på länge
De mest intressanta förskjutningarna mellan digital- och printmedier är de som rör journalistiska fundament.
Tyvärr har “den traditionella journalistikens” debattörer fastnat i en peptalk-floskel om att “vi måste göra det vi är bra på” – vilket i princip anses handla om att “hitta tillbaka till vårt gamla självförtroende” och “våga ta betalt för det”. Visst kan jag, som både fostrad och försörjd inom printvärlden och fortfarande förälskad i den, längta efter ett pånyttfött självförtroende som kan lyfta hela branschen, inklusive dess mer förstockade förgreningar. Men då vill jag se ett självförtroende som skapas genom att vi vidgar blicken och tänker stort, och inte ett arrogant och enfaldigt förlegat “självförtroende” som återskapas genom att vi blundar och tänker bort.
Ett av den senaste veckans samtalsämnen bland journalister har varit killen som fotograferade hur två civilklädda poliser från ungdomsroteln trakasserade ett par unga pojkar i tunnelbanan, varpå han skrämdes att radera bilderna – men senare lyckades återskapa dem och lägga ut dem på sin blogg. Inte för att särskilt många av mina kolleger överhuvudtaget sett bloggen i fråga (Tuggarna.posterous.com), eller hört talas om Jesper Nilsson (en grafiker och kommunikatör som även debatterar lokaltrafikfrågor i webbtidningen Dagens Konflikt) – men det räckte med att en enstaka dagspressjournalist insåg nyhetsvärdet för att resten av konkurrenterna skulle kunna plocka upp ämnet utan att själva ha koll på Jesper Nilssons journalistik.
Typiskt nog lyckades ingen av dagstidningarna göra historien tillnärmelsevis lika intressant som Jesper Nilsson själv i sin featurelånga bloggtext – mycket beroende på att ingen av tidningarna heller såg den större storyn utan endast en isolerad händelse om två klumpiga poliser att förargas över. Om det finns ett uttryck för branschens bristande självförtroende just nu så är det benägenheten att betrakta även potentiellt djupare nyheter som isolerade händelser att snabbt sälja av med heta här-och-nu-rubriker.
Det riktigt stora med den här nyheten, så som Jesper Nilsson själv både grävde fram och formulerade den, var ju att den rymde inte bara en större story – utan flera stycken, var och en imponerande tillvaratagen i Nilssons egen text men oupptäckt och bortslösad av de färdigserverade dagstidningarna.
För det första är ju detta en större story om hur Stockholmspolisens relation till sina arbetsuppgifter och till stadens unga medborgare blivit allt mer problematisk de senaste två åren. Jag har i en tidigare Journalisten-krönika skrivit om hur polisens Klottergrupp fällts i domstol för att ha civiltrakasserat unga oskyldiga tonåringar, och journalister som följer bloggar hade också haft hårresande exempel på hur Stockholmspolisen i brottsförebyggande nit singlat ut ett flertal klubbar baserat på musikinriktning – bland annat en dubstepklubb på Stockholms universitet – för att trakassera ungdomar med omotiverade kroppsvisiteringar.
Att David Beukelmann, som var den drivande kraften bakom 1990-talets djupt ifrågasatta ”Rejvkommission”, nu är chef på Stockholmspolisens ungdomsrotel, där de Jesper Nilsson-fotograferade polismännen jobbar, borde räcka för att en featurechef ska lägga ut ett rejält grävjobb. I stället är det historikern och författaren Rasmus Fleischer som på sin blogg Copyriot berättar hela denna stora historia. Till och med i läsarkommentarerna till dagstidningarnas Jesper Nilsson-artikel förs en djupare diskussion än den som nyhetsjournalisterna mäktar med.
För det andra är detta en story om hur polisresurser används för att dra in färdbevisavgifter till SL, något som SL – för skattemedel – redan lagt ut på ett privat företag.
För det tredje finns förstås även en djupare samhällsallegori att hämta här, vad gäller den politiska maktens alltmer polisiära förhållande till yngre generationer.
För det fjärde är Jesper Nilssons egen text också den största storyn om journalistik jag läst på väldigt länge. När han i storyn om poliserna i tunnelbanan väver in inte bara sig själv och sina känslor (i egenskap av skattebetalande medborgare) utan också i detalj beskriver sina tekniska arbetsmetoder för att återskapa de raderade fotona och en lång filmsekvens ur mobilkameran (detta skedde, samma natt, via ett amerikanskt företag), då blir hans text en featurerysare med helt nyskapande lager av modern transparens, medborgarjournalistik och “open source”-filosofi; då blir hans text rent journalistikutbildningsmaterial.
Den journalist som bara läst dagstidningarnas referat av den isolerade händelsen i tunnelbanan har missat allt. Den journalist som följer bloggare som Jesper Nilsson, däremot, kan snart börja gå till jobbet med ett pånyttfött självförtroende.
KJELL HÄGLUND
