Det är inte på instagram historiska bilder föds
Ni har sett den. Fotografen David Lagerlöfs bild av aktivisten Tess Asplund som på bara några dagar har publicerats i världens främsta medier – hos CNN, Washington Post, BBC, Al Jazeera och ett otaligt antal svenska medier. Förutom en fullkomligt galen spridning i sociala medier.
Tess Asplunds utsträckta knytnäve framför marscherande nazister i Borlänge påminner om tidigare oförglömliga gester och bilder. Själv tänkte jag på John Dominics klassiska foto av de två OS-medaljörerna Tommie Smith och John Carlos på pallen i Mexiko 1968, trots att de tittar nedåt medan Tess Asplund möter nazisternas blick.
Många påminns också om Hans Runessons klassiska bild av Danuta Danielsson i Växjö, då hon försöker slå till en marscherande nazist med handväskan. Det finns också en annan bild från marschen i Borlänge som berättar mycket, men som om den sprids inte får samma framträdande plats.
Det är den före detta partiledaren för Nordiska rikspartiet Vera Oredsson, numera hedersmedlem i Nordiska motståndsrörelsen, som gör en Hitlerhälsning. Armen utsträckt, men med en helt annan innebörd, och inte med samma omedelbarhet. Bilden är tagen av aktivisten Fredrik Almroth. De två bilderna, den på Tess Asplund och den på Vera Oredsson, berättar för mig hela historien om när nazisterna marscherade i Borlänge på 1 maj.
Två andra bilder, eller mer korrekt en bild och en film, som blivit vad som kallats ”viral” på facebook, berättar det mesta vi behöver veta om det fasansfulla kriget i Syrien. Det är bilden på den döde pojken Alan Kurdi som spolats upp på en strand, efter att båten hans familj tog för att komma i säkerhet, kapsejsade. Bilden är tagen av fotografen Nilüfer Demir. Och det är filmen som kameramannen Alexander Pushin gjort med en drönare som flyger över den raserade staden Homs. Med ljud endast från vinden och drönarens surr dyker filmen upp i våra facebookflöden och vi får flyga runt i en stad som ligger i ruiner.
Tittar vi noga ser vi några pojkar leka långt där nere, och vi ser en motorcykel som kör iväg. Allt annat är raserat, husen står som skelett i en öken. Krigets konsekvenser kan knappast beskrivas tydligare. En bild säger mer än tusen ord. Ja, ganska ofta i varje fall. Även om det nu bildats kö att intervjua David Lagerlöf och Tess Asplund är det inte vad som skrivs i artiklarna som har betydelse.
Jag vill inte förminska Tess Asplund och Danuta Davidsson på något sätt men det är fotograferna som har åstadkommit något som inte behöver förklaras i text och som inte behöver andra bilder och filmer från platsen för att bekräftas. För att förstå bilderna behöver vi bara en mindre förförståelse. Vi måste snabbt se att det är nazister som marscherar, vi måste känna till att det är krig i Syrien och att flyktingar försöker ta sig till Europa.
Professionellt fotografi kräver inte av oss att vi ska vara förberedda och pålästa i ett samhälle som annars blir allt mer avancerat. Bilden av Vera Oredsson berättar mer, men vi ska helst känna igen henne och veta vilka nazisterna är för att se den fasansfulla innebörden av hennes utsträckta arm. När Sveriges första kvinnliga partiledare, nazisten Vera Oredsson som var nazist i Hitlers Tyskland och som fortfarande är nazist, anmäls för hets mot folkgrupp sätter SVT Dalarna rubriken: ”88-årig kvinna polisanmäls för nazihälsning.” Det blir då uppenbart att man måste ha mer förståelse för att skrämmas av bilden, på riktigt.
David Lagerlöf är från början skrivande journalist och en av grundarna av Tidskriften Expo. De senaste åren har han omskolat sig och skaffat en gedigen kunskap om fotografi. Han har därför erfarenhet av båda typerna av professionell journalistik, de två som alltid kompletterar varandra, texten och bilden, men som också kan stå för sig själva. Han vet hur mycket starkare en bild kan få människor att reagera än en text. Hans kommentar när vi pratar om hans erfarenhet de senaste dagarna: ”En bra bild slår för det mesta en bra text.” ”Det är sällan du lyckas beröra med text på samma sätt som med en bild.”
Hans reflektion i sammanhanget är också densamma som min. ”Det är smått bisarrt att man sparkar fotografer.” Jag hoppas verkligen att alla de tidningar som gjort sig av med sina fotografer inser vilka enorma risker de tar när de säger nej till det professionella fotograferandet och ersätter det med reportrar som knäpper snabb bild efter en intervju, eller tar in läsarbilder. Det är inte på instagram man hittar de bilder som går till historien. För det krävs professionella fotografer och professionella medier.
Annika Hamrud frilansjournalist
