Det är lättare än man tror att riva kåkarna på Gärdet
Det finns ingen större och viktigare mediefråga i Sverige än framtiden för radio och tv i allmänhetens tjänst. Men det offentliga samtalet motsvarar inte frågans betydelse. Var pågår debatten? Krypskyttarna är kända men var finns public services försvarare?
I veckan framträdde Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski till försvar. Han visade hur stor del av den goda journalistiken i Sverige som skapas inom SVT och SR, och hur hela medievärlden är beroende av denna kvalitativa ryggrad.
Länge har detta varit en ickefråga. Medielandskapet har varit förutsägbart och det har rått politisk konsensus om behovet av public service. Så är det inte längre. Det enda vi vet med säkerhet är att de traditionella tidningsföretagen blöder pengar, därför att annonsörerna viker. Den kommersiella pressen mår uselt, mångfald och kvalitet hotas.
I detta klimat seglar så public service upp som en politiskt vital fråga. Frågan drivs från höger, och handlar uteslutande om att banta public service – med starkt skiftande argument.
Både Moderaterna och Kristdemokraterna har meddelat att de vill se ett ”smalare och vassare” public service. ”Skala av krimskramset”, med Ebba Busch Thors ordval. Ungdomsförbundet vill avskaffa public service helt och hållet. Sara Skyttedal tycker att det räcker med att minska med 80 procent.
Den hårdaste interndebatten på Sverigedemokraternas landsdagar gällde public service. Partiledningen lade sitt förslag nära M och KD, med ett ”kraftigt bantat public service”, gärna enligt dansk modell, som skurit ner på anslagen med tjugo procent. SD vill krympa budgeten, slå ihop SVT, SR och UR och lämna den breda underhållningen till privata aktörer. De vill stoppa den förmenta vänstervridningen en gång för alla, med ett ”vetenskapsråd” för att granska – och ändra – det politiska innehållet. Förslaget är långtgående i sin ambition att verkligen bryta ner radio och tv i allmänhetens tjänst.
SD-ledningens förslag vann knappt över oppositionen som vill gå betydligt längre och sälja ut P3 och SVT2. Den mustiga retoriken mot public service på Ungsvenskarnas konvent nyligen var klarspråk. Där ville man ”riva ner byggnaden och salta jorden under”.
Att riva kåkarna på Gärdet är lättare än vad man skulle kunna tro. Public service har svagt skydd i den svenska grundlagen. Det räcker med enkel majoritet, alltså ett enda mandats övervikt, i riksdagen för att helt ändra public services inriktning och uppdrag.
2022 är det val i Sverige. Om dagens opinionsmätningar står sig kan vi i demokratisk ordning ha en ny majoritet i riksdagen, med SD som största oppositionsparti. Den fråga som den nya majoriteten i så fall verkar ha lättast att enas om är nedskärningar av public service! Dock undrar jag – är det så här som de gamla nyliberalerna i M hade tänkt sig frågan? Moderaterna har alltid velat banta public service dels av tro på marknaden, dels för att skattesänkningar är av godo. MUF har också hyllat friheten, staten ska hållas kort.
Är moderater och kristdemokrater verkligen beredda att slå sig ihop med Sverigedemokraterna, som har helt andra argument bakom sin mediepolitik? SD vill ju styra innehållet i public service, framförallt ge ökat bränsle åt svenskheten och de ”nationella lägereldarna” i rutan? Paradoxalt nog vill man ändå göra sig av med de lägereldar som finns; bred underhållning och sport.
Till sist, den samlade forskningen ger entydigt besked: i länder med ett starkt public service står även demokratin starkare. Hur tänker sig riksdagens alla partier public services framtid i Sverige?
