Det är okej att medier skadar människor
Frågan har väckts av den efterdebatt som nu pågår om #metoo. Lite påminner det om en pendel:
Först kom uthängningarna av en rad mer eller mindre kända personer, som Aftonbladets krönikör och tv-snickaren. Sen kom motreaktionen i form av fällningarna i Pressens Opinionsnämnd.
Och nu svänger det tillbaka, till exempel i form av webbplatsen Gardet som vill utmana pressetiken och debattörer som tycker att det pressetiska tänkandet gått för långt. Att tidningarna blivit fega och hamnat i självcensur.
Ur anmälningarna till PO kan man inte utläsa en större restriktivitet med granskningar av makthavare och namngivningar. I fjol var anmälningarna rekordmånga, 620. Hittills i år ser vi ut att få betydligt fler. Ett mycket stort antal av de ärenden vi utreder handlar just om utpekande av en enskild person i ett negativt sammanhang. Ofta lokala makthavare. En del av dem hänskjuts till PON och blir fällningar, medan de flesta avskrivs. Kort sagt: business as usual. Jag ser inga tecken på feghet.
Att många avskrivs, trots att enskilda pekats ut och farit illa, beror just på att det är okej att medier skadar människor. Under vissa omständigheter.
Inför en namnpublicering är det klokt att överväga tre kriterier. Det första är händelsens allvar. Ju allvarligare en händelse är desto större skäl kan det finnas att berätta vem som är ansvarig.
Det andra kriteriet är beläggens styrka. Och det är här det journalistiska hantverket i allmänhet ställs på prov. För att en namnpublicering ska komma i fråga måste det vara säkerställt så långt det är möjligt att uppgiften stämmer.
Det tredje kriteriet rör den berördes roll i samhället. Om det handlar om en offentlig person, till exempel en politiker, kan allmänintresset kring händelsen vara större än om det bara berör en privatperson.
Kriterierna väger inte alltid lika tungt. En privatperson som begår ett terroristbrott ska givetvis exponeras. Det beror på händelsens allvar. Och en politiker som visar på dåligt omdöme i en mindre viktig sak kan ofta namnges. Klassiska exempel är ministrarna i Fredrik Reinfeldts första regering som inte betalade tv-avgift. Här slår rollen igenom.
Det handlar om att bedöma om det är försvarligt att exponera en människa eller om uthängningen medför en oförsvarlig publicitetsskada. Pressetik handlar i grund och botten om att bevaka gränsen mellan det försvarliga och det oförsvarliga.
Så, ja, det kan vara OK att skada en människa. Det ingår i mediernas demokratiska uppdrag; medierna som samhällets renhållningsarbetare.
Men först måste det journalistiska grundarbetet vara gjort.
