Det fria ordet är en förslappad muskel
Nobelmuseet tog in imamen Abdel Haqq Kielan som rådgivare i samband med en utställning om yttrandefrihet i början på året. Efter konsultation klipptes ”känsliga” partier, i filmen Submission, bort. Nobelmuseets utställningschef Olov Amelin förklarade saken i en intervju i SVT:s Existens: ”Vi har valt att inte visa de mest provocerande delarna i den filmen.”
För att vara på den säkra sidan tog de utställningsansvariga hjälp utifrån. Jag vågar hävda att man inte skulle komma på tanken att rådgöra med en präst eller rabbin i samma ämne. Exakt vilka dessa lättkränka muslimer och vad det är som kan ”provocerade” en grupp som identifieras som muslimer vet nog bara Amelin och Keilan. Att man därmed stämplar alla muslimer som inskränkta och djupt troende verkar inte ha passerat Amelins tankevärld.
Så här är det ofta. Okunniga och ängsliga representanter för våra institutioner trevar sig fram i demokratifrågor. Det verkar inte finnas några större betänkligheter när det kommer till det fria ordet. Vi har sett det förr. Muhammedkarikatyrerna är ett i serien av kontroverser mellan religion och bärare av det fria ordet. Islamiska företrädare är dock inte ensamma om sin lättkränkthet. Den 23 juli 2009 undertecknade Irlands president Mary McAleese en lag om ärekränkning och förtal, som i förbifarten också kriminaliserade blasfemiska och kränkande uttalanden om religioner.
I Norge försökte Jens Stoltenbergs regering i slutet av 2008 att införa en lag som skulle förbjuda ”kvalificerade angrepp på trossatser och livsåskådning”.
I boken A World Survey of Religion and the State (2008) undersöker Jonathan Fox religionens inflytande i politiken i 175 stater. Författarens sammanställda fakta är att 117 av 175 stater ger mer stöd till en religion än till andra. Av de 175 staterna utsätts 131 minoriteter för religiös diskriminering, och alla utom en håller sig med någon form av religiös lagstiftning. USA är här undantaget. Det bör inte komma som en överraskning för publicister att det fria ordet är det största hotet mot religion. Boken visar att religion är på frammarsch och att det fortfarande stiftas lagar för att inskränka yttrandefriheten.
Kränkta teologer och kollegor suckar mellan raderna på våra kultursidor. De efterlyser en trevligare ton och ökad tolerans i debatten om yttrandefrihet och religiös kränkthet. Att det är religiösa företrädare och fanatiska utövare som hotat och mördat Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Salman Rushdi, Taslima Nasrin och många fler verkar väga lätt. Åtminstone i förhållande till imamen Abdel Haqq Kielan sköra Islamiska tro.
Det är bedrägligt att tro att man kan värna demokratisk frihet utan konflikter. De demokratiska spelreglerna är gott nog för ett samtal om yttrandefrihet. Men det fria ordet är som en muskel som måste användas för att växa sig stark. I dagsläget är den förslappad och knappt förmögen att lyfta en hand, fatta pennan till försvar för yttrandefriheten.
Under tiden som författare, teaterregissörer, journalister och andra bärare av det fria ordet, låter självcensuren flytta in i det publicistiska rummet riskerar kolloger runt om i världen livet. För att få hävda sina rättigheter mot politiska, religiösa och ekonomisk krafter.
Dilsa Demirbag-Sten
