Det fria ordets paradoxer
Vilken reporter ska bli först med att släpa in en toalettdörr på redaktionen? Startskottet för tävlingen har gått, det kan ni väl inte ha missat.
Vilken reporter ska bli först med att släpa in en toalettdörr på redaktionen? Startskottet för tävlingen har gått, det kan ni väl inte ha missat.
Men först tar vi marknadsnoteringarna: För ett år sedan fanns mer än dubbelt så många lediga journalistjobb i Stockholmstrakten, jämfört med i dag. Samtidigt är det en klar ökning av antalet platsannonser för annons- och mediesäljare. Även informatörernas arbetsmarknad ser ljusare ut än journalisternas. Det är alltså större efterfrågan på dem som befinner sig i närheten av en journalist, än på själva reportern.
Fast det kan bero på hur man räknar. Hur räknar man förresten storleken på en gratistidning? Och vad säger ordet ”besökare” när det gäller hemsidor och nätupplagor. En läsare läser, och vad lyssnare och tittare har för sig är fullt begripligt. Om besökarens ärende vet vi inte särskilt mycket.
Såvida vi inte räknar strömmen av besökare till de offentliga toaletterna på Stockholms Central. Det är svårt att säga hur pass unika besökarna är, men de är säkert fler till antalet än de som alla nisch-TV-kanalerna (ingen nämnd och alla glömda) kan räkna in. På Centralen kan man välja och vraka mellan tidningar som är gratis, men det kostar fem kronor att låna toaletten. Jag tycker att det är något fel där. En tidning som har gjort minusresultat på mer än hundra miljoner kronor kan väl inte kallas GRATIS. Men Aftonbladets satsning på Punkt SE ska tydligen fortsätta, kosta vad det vill.
Ni kanske inte gillade parallellen mellan tidningen och toaletten, men då tänker ni elitistiskt och graderar vissa behov som finare än andra. Förresten är ni tvungna att ta mig på allvar eftersom jag talade om pengar. Och det fria ordet! Man borde skruva ner en offentlig toalettdörr och bära in den på en tidningsredaktion, bara för att testa gränserna för tryckfriheten. Vilken tidning har modet att trycka alla de fria ord som står skrivna på en toadörr?
För ett par månader sedan presenterades rapporten Reading the Mohammed Cartoons Controversy, där forskare från 14 länder (bland annat Pakistan, USA, Kina, Danmark och Frankrike) beskriver och reflekterar över hur konflikten kring Muhammedteckningarna framställdes i medierna i respektive land. Det är intressant läsning som reser nya frågor kring tryckfrihetens teori och praktik. Någon entydig bild är svår att se: i en del länder med en stark tradition av pressfrihet valde tidningarna att inte publicera teckningarna. Samma val (om nu val är rätt ord) förekom i länder med begränsad tryckfrihet.
I rapportens förord citeras Voltaire, men inte med de ord som vanligen tillskrivs honom i sammanhanget (”jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka dem”). I stället har författarna valt ett citat ur hans filosofiska lexikon: ”en lång dispyt innebär att båda parter har fel”.
Jag tänker att en tidning, som med hänvisning till tryckfriheten ställer sig bakom publiceringen av de nu aktuella rondellteckningarna, måste löpa linan ut. I logikens och yttrandefrihetens namn blir tidningen tvungen att uttala sitt helhjärtade stöd för demonstrationer och protester som förekommer MOT publiceringen av teckningarna. Allt annat vore fegt och inkonsekvent, och en eftergift för de krafter som vill begränsa det fria ordet. Dessutom måste tidningen lämna utrymme för att skriva om reaktionerna på demonstrationerna mot publiceringen, och så vidare.
Då blir det inte mycket utrymme över i tidningen för att skriva om annat. Använda tryckfriheten, snarare än att hylla den. Men det är väl ett annat problem.
