Det gäller att stå emot Berlusconi

Det känns som ett typiskt tecken på det italienska samhällets oändliga tröghet. Alla ropar på förändring och reformer och allt förblir likväl detsamma. Utom pressfriheten, som blir sämre.

Vi lever som i en bubbla.

Utländska tidningar svämmar över av artiklar om det vingklippta fria ordet.

Annons

EU-parlamentet diskuterar situationen i en upprörd sittning och mediekommissionären Viviane Reding överväger ett ingripande.

För Freedom House är Italien det enda landet i västra Europa där pressen bara är "delvis fri", en försämring jämfört med 2008.

Men den absoluta majoriteten av italienarna hör aldrig ens talas om detta, eftersom de bara tittar på TV.

– Italien har den bästa pressfriheten i världen, säger Berlusconis talesmän, soligt leende.

Är frågan kanske felaktigt ställd? När en premiärminister samtidigt är sitt lands största mediemagnat, med direkt eller indirekt kontroll över fem av åtta rikstäckande TV-kanaler, en stor dagstidning, ett stort nyhetsmagasin och landets största tidskriftsförlag, föreligger då pressfrihet?

Om denne man dessutom är en av sitt lands absolut rikaste, så att han kan stämma tidningar han ogillar för mångmiljonbelopp och därmed hota deras existens, föreligger då pressfrihet?

Om premiärministern uppmanar landets företagare att inte köpa annonsutrymme i tidningar som kritiserar honom, föreligger då pressfrihet?

– Berlusconi försvarar sig mot ständiga attacker och förolämpningar, säger talesmännen.

– Även politiker i vänsterblocket har flera gånger stämt tidningar för förtal och ärekränkning.

Det senare är sant och det är lika illa det. Italienska politikers fåfänga och oförmåga att acceptera kritik är oroande. Men att andra gör det, säger för det första ingenting om de enskilda fallen. För det andra, är Berlusconi ensam om att släpa på det ok av intressekonflikter som gör frågan dubbelt kontroversiell. Bara han har en hel armé av advokater, massmedier och pengar bakom sig för att sätta kraft bakom orden.

Massmediernas uppgift är att granska makten. I Italien däremot, uppfattas varje avslöjande som en förolämpning och det slår enbart tillbaka mot den som grävt fram det.

Silvio Berlusconis kvinnohistorier är ett sådant exempel. Det oerhörda är inte att premiärministern uppträder som en sultan, som omger sig med tjogtals av unga kvinnor och prostituerade. Det oerhörda är att någon har fräckheten att publicera detta. Plötsligt är problemet tidningarnas liderliga intresse för Berlusconis sexliv.

Frågeställningen rör alltså inte längre om det är etiskt försvarbart att en premiärminister roar sig på det här sättet, utan hur skamlösa journalisterna är, som inte låter honom ha sitt privatliv i fred.

Inte ens författningsdomstolen går fri. När den dömer ut en lag som innebär att Silvio Berlusconi inte riskerar åtal så länge han är premiärminister, då kallar Berlusconis män det för ett politiskt beslut. Läs den Berlusconi-ägda pressen och titta på hans TV-kanaler, så förklarar de vilka av domarna som är vänsterextremistiska kuppmän.

Anmärkningsvärt nog, lever några små öar av opposition ändå kvar. Som så många andra stora, statliga maskinerier, är TV-bolaget RAI en stat i staten, med sina egna regler och lagar. Det spelar ingen roll hur många ledamöter regeringen har i styrelsen, för de kan ändå inte kontrollera RAI fullt ut. Vissa program fortsätter att vara samhällskritiska, trots alla mer eller mindre brutala försök att förse dem med munkavle. Detta borde i sin tur innebära att det sitter i väggarna på RAI att det måste bevara ett minimum av frihet i förhållande till den politiska makten.

Det gäller att stå emot, stå emot, stå emot.

Så länge det håller.