Det går bra nu
Tidigare i veckan hamnade jag i ett sånt där twilight zone-ögonblick. Ni vet, när marken gungar till och man för några sekunder tror sig vara förflyttad till en annan värld. Skälet: Jag var på väg att skriva en artikel med samma innehåll och slutsatser som Johan Norberg.
Japp. Så var det. Ni fattar hur skärrad man blir av sånt.
Jag hade bett den närmast extreme nyliberalen och författaren Norberg att skriva en krönika till tidningen Omvärlden. Samtidigt påbörjade jag min egen ledartext till samma tidning. Jag tänkte skriva om UNDPS: senaste index för utvecklingen i världen. UNDP visar att levnadsvillkoren blivit bättre i alla länder utom tre sedan mätningarna inleddes 1990. Medellivslängden har ökat, liksom människors hälsa, utbildningsnivå och så vidare.
De tre undantagen är Kongo, Zambia och Zimbabwe. Där har inre oro, krig och HIV/Aids gjort att utvecklingen gått bakåt.
Jag tänkte skriva en ledare på temat ”Det går bra nu”, och beskriva hur UNDP förklarar framgången med bland annat ökad handel och urbanisering. Sagt och gjort: Jag läste på under några timmar och just som jag skulle påbörja artikeln damp Norbergs krönika ned.Han hade skrivit om exakt samma sak och eftersom jag själv anser mig stå till vänster på den politiska skalan hamnade jag i det där spöklika icke-landet. Jag såg framför mig hur Daniel Suhonen och Göran Greider skulle skriva långa artiklar på Aftonbladets kultursidor och döma ut mig som klassförrädare och högeravfälling.
Sedan insåg jag två saker.
För det första är utvecklingen inte så enkel att beskriva som jag först hade tänkt göra. UNDP:s rapport visar att det inte finns något givet samband mellan ekonomisk tillväxt och till exempel livslängd och utbildningsnivå i ett land. Den visar att jämlika villkor mellan män och kvinnor är en förutsättning för utveckling och att det inte finns en given modell för utveckling. Alla modeller måste anpassas till de historiska och sociala villkoren i ett land.
Och det kanske viktigaste: samtidigt som levnadsvillkoren blivit bättre för de allra flesta har de sociala skillnaderna inom länderna ökat. I de flesta länder, som Kina eller Indien, har stora grupper halkat efter. Marknadens logik klarar inte av att få med alla på vagnen.
För det andra slogs jag, trots mina invändningar, av hur svårt massmedierna har att beskriva den där långsamma positiva utvecklingen som skildras i UNDP:s rapport. När FN-förbundet för en tid sedan frågade landets ungdomar om utvecklingen i världen uppgav två tredjedelar att de trodde att levnadsvillkoren i Afrika är sämre i dag än för 20 år sedan. Trots att verkligheten alltså är den rakt motsatta.
Det finns ingen annan förklaring än att den bilden förmedlats till dem av medierna. Medier som är helt fokuserade på katastrofer och lidande. Medier som gärna, och högst motiverat, lyfter fram problem, men som är sämre på att spegla det vardagliga slitet för en bättre tillvaro.
Överfört till svensk politisk debatt undrar jag om inte socialdemokratins kris delvis handlar om samma oförmåga att se framstegen, utan att för den skulle blunda för de enorma problem som återstår (och som nyskapas i spåren av samma framsteg). Politiska rörelser, eller för den delen massmedier, som bara ser problem blir inte intressanta om många människors egen erfarenhet säger något annat.
Jesper Bengtsson
PS. Johan Norbergs krönika publiceras i Omvärlden nummer 8 2010.
