Det mördas fler journalister än någonsin i Centralamerika
Då och då kommer ett av dessa tweets från Unesco som det är meningen att vi alla ska skicka vidare. I texten står att generaldirektören fördömer mordet på journalisten xx och kräver att landets myndigheter skyndsamt ska ta sig an fallet och ställa de ansvariga till svars.
Texten är så gott som identiskt, det är bara namnet på generaldirektören – och de mördade journalisterna – som byts ut.
Allt annat är sig likt. Skrämmande likt.
Ibland kommer de flera inom några dagars mellanrum, ibland händer inget alls på några veckor.
I början av februari 2018 kom ytterligare ett av dessa tweets. Landet var Guatemala, namnet på de döda var Laurent Ángel Castillo Cifuentes och Luis Alfredo De León Miranda.
Morden var på många sätt typiska: de döda var okända journalister från medier som ingen utanför landets gränser hört talas om. Om jag inte själv bevakat Guatemala under många år hade jag nog inte ens lagt det som hänt på minnet.
Nuestro Diario, där Laurent Ángel Castillo Cifuentes var lokalreporter, är en framgångsrik tidning. Nuestro Diario lever på att skriva om våld och död. Och det säljer, även om det knappast ger några internationella journalistpriser.
Kontrasten är stor mot när jag som ung frilansjournalist reste runt i Centralamerika på 1980-talet. Vi tejpade ”TV” med stora bokstäver över vindrutan och sidorutorna på den inhyrda gula taxibilen för att ingen skulle råka skjuta på oss av misstag. Sen gav vi oss ut i kriget. För de allra flesta gick det bra: journalister respekterades. Vi var speciella.
I dag är krigen sedan länge över i Centralamerika. Det råder fred. Och det dödas fler journalister än någonsin.
Reportrar utan gränser har precis dragit igång en strålande kampanj där man återpublicerar starka citat från journalister som mördats eller fängslats, däribland Daphne Caruana Galizia från EU-landet Malta. För det är ju så vi vill att det ska vara: att journalister står för något ädelt och stort. Men i verkligheten är de flesta mördade journalister precis som Laurent Ángel Castillo Cifuentes lokalreportrar som aldrig skrivit något stort eller viktigt, utan som bara försökt göra sitt jobb – som många gånger är rätt så sjaskigt.
Så var det också med den svenske medborgaren Gui Minhai som den 17 oktober 2015 kidnappades i Thailand. Det dröjde närmare en månad innan svenska och internationella medier (med undantag för The Guardian) skrev något mer omfattande om det som senare skulle bli en mycket stor belastning för relationen mellan EU och Kina.
Varför brydde sig ingen?
Mike Forsythe, New York Times Hongkong-baserade korrespondent, har en förklaring: Gui Minhai skrev slaskböcker som ingen tog på allvar, han var ingen ”ädel journalist som stred för det fria ordet”. Därför rapporterade vi inte direkt, vilket vi borde ha gjort, konstaterar Mike Forsythe självkritiskt.
I Guatemala är det tyst om Laurent Ángel Castillo Cifuentes och Luis Alfredo De León Miranda. Ingen av mina journalistbekanta i landet har hört något mer. Eller också vill de av omsorg om den egna säkerheten inte säga något: de vet att de flesta journalister inte dödas i samband med krig. De mördas i länder där det råder fred och demokrati.
I Guatemala, i Mexiko, på Malta, i Slovakien – och i Danmark.
Ur det perspektivet är avståndet mellan Guatemala och EU försvinnande litet.
PS! Samtidigt som jag skriver detta kommer rapporten om att israelisk militär skjutit ihjäl en palestinsk fotograf, trots att han haft en väst med tydlig press-identifikation. Med honom har cirka femton journalister och mediearbetare hittills dödats i år.
