Det pressetiska systemet är till för de kränkta och de sårade
Vi är alla lika inför lagen. Men inför pressetiken är vi alla olika. Vår roll i samhället avgör vad en tidning kan skriva om oss. Den som har en betydande roll i samhället får finna sig i att även sådant som normalt sett hör till privatlivet rapporteras.
Skulle rikspolischefen misstänkas för ringa narkotikabrott kan det skrivas omedelbart – oavsett om han sedan skulle befinnas skyldig eller inte.
Skulle en artist eller fotbollsspelare misstänkas för samma sak är det min uppfattning att det i allmänhet hör till den privata sfären. Artister får finna sig i att bli offentligt bedömda för sin verksamhet. Om Laleh sjunger falskt är det bara att klämma till i spalterna, men om hon åker dit för rattfylleri är det inte alls lika självklart.
Och om rörmokare Larsson drar en lina eller körsångare Olsson sjunger falskt finns det naturligtvis inte skäl att rapportera det alls.
Det faktum att vi alla är olika inför pressetiken aktualiserades här om veckan när det blev känt att drottning Silvia PO-anmält de tidningar som publicerat fotomontaget av Elisabeth Ohlson Wallin. En bild där drottningen till synes sopar ett hakkors under mattan. Expressen var en av de anmälda tidningarna. När tidningen fick kännedom om anmälan valde man att omedelbart publicera uppgifterna. Det står i strid med de hedersregler som omgärdar det pressetiska systemet. Enligt dessa ska såväl PO/PON som tidningarna avstå från publicitet om anmälningar medan utredningen pågår.
Expressens chefredaktör hänvisade just till att vi alla är olika inför pressetiken när han motiverade beslutet. Eftersom Silvia är så känd och har den roll hon har, så var det rätt att publicera omedelbart. Oavsett vilka hedersregler som finns. Han fick stöd av Daniel Sandström i en krönika i förra numret av Journalisten.
Jag håller inte med. Som publicist måste man skilja mellan vad som kan publiceras och när.
Drottningens roll motiverar att hon måste finna sig i närgången granskning och även elak satir. Däremot finns det inget som säger att hon ska behandlas annorlunda än alla andra under den procedur som följer av en PO-anmälan.
Hedersregeln har inte tillkommit av en slump. Den finns där för att skydda anmälaren under utredningstiden. Hindra tidningen från att, genom uppmärksamhet runt anmälan, om och om igen upprepa den kränkning anmälaren upplevt.
Den pressetiska diskussionen kan föras när PON fattat sitt beslut. Alla PON-beslut blir offentliga. Fällningar skickas ut till tidningar och nyhetsbyråer. Frianden finns med i våra tryck eller är tillgängliga på PONs kansli.
Även här gäller begränsningar. En utgivare ska inte argumentera mot en fällning i direkt anslutning till att det fällande beslutet publiceras i den egna tidningen. Detta för att inte förta den upprättelse anmälaren har rätt att få av fällningen. Och inte publicera ett friande och slå sig för bröstet för att tidningen vunnit. I grund och botten handlar detta om vems sida man ställer sig på. Jag förstår att en chefredaktör vill att tidningen ska vara först med nyheten om denna ovanliga PO-anmälan och att läsare kan tycka att det är spännande att läsa om drottningens vrede.
Men det pressetiska systemet är till för anmälarna, till för de kränkta och de sårade. En anmälan är ofta det enda sättet att få upprättelse mot en tidning som behandlat en illa.
Oavsett utgången har anmälaren rätt att slippa nya kränkningar bara för att man söker upprättelse hos PO.
Fotnot: Drottningens anmälan avskrevs av PO. Drottningen har överklagat till PON. Ärendet är inte avgjort.
