Det ska svida i skinnet
Nu har jag löneförhandlat. En ritual som är svår att överge, trots att den är helt tömd på innehåll. Men den ingår i ett normalt arbetsliv. Vi inleder med växelsång. Jag påpekar att mitt arvode har legat still i fem år, uppdragsgivaren svarar att budgeten inte tillåter några höjningar just nu.
Nu har jag löneförhandlat. En ritual som är svår att överge, trots att den är helt tömd på innehåll. Men den ingår i ett normalt arbetsliv. Vi inleder med växelsång.
Jag påpekar att mitt arvode har legat still i fem år, uppdragsgivaren svarar att det är verkligen trist men inget att göra åt eftersom budgeten inte tillåter några höjningar just nu. När kan det bli av, frågar jag och får höra att ingen ljusning är i sikte, tvärtom. Som avslutning står vi upp och sjunger i unison ”nej, det finns ju inga pengar och hur ska detta sluta”.
Sen blir det kaffe och småprat. Trivsamt. Förhandlingen hade kunnat klaras av per telefon, men då missar man kaffet.
bryt
Jag ringer facket, det är också normalt. Vänder mig till Skogsindustriarbetarförbundet, inte för att de kan bistå mig, det kan ingen fackförening göra. Men skogsarbetarna har väldigt trevliga ombudsmän. Jag prövar tanken att journalister, särskilt frilansar, har en del gemensamt med skogsarbetare. Vi jobbar i var sin ände av tidningsproduktionen. Våra löner (bottenlösa ackord) har stagnerat och möjligheterna till utveckling har blivit sämre. Men i övrigt tycker ombudsmannen att skillnaderna är fler än likheterna. Journalister behöver inte investera i maskiner för två och en halv miljon och vi har en större marknad.
Den rymmer till exempel en annons där tidningen Grus&guld söker en redaktör. De vill ha in anbud. Så får skogsarbetare också göra, de brukar lägga sig så lågt att de knappt får täckning för sina kostnader. Å andra sidan ger ett långt kontrakt möjlighet till framförhållning. Jo, det känner jag igen. Försöker räkna ut hur mycket tid det skulle ta att vara redaktör. Hur ska man veta det? Det finns frilansgrupper här i Stockholm som får nästan alla sina uppdrag via Anbudsjournalen, hur räknar de? Man skulle bjuda in alla stadsdelens frilansjournalister och – vad? Förgifta dem? Varför skulle vi hjälpa varann, vi är ju konkurrenter.
bryt
I Pressens Tidning (nr 16) finns en krönika, signerad medieforskare Stefan Melesko. Han har ett fantastiskt ovanifrån-backspegelperspektiv på tidningsekonomi. Melesko nämner Svenska Dagbladet som ett föredöme, tidningen redovisar ”kraftiga förbättringar vad gäller förädlingsvärdet per anställd”. Antalet anställda har minskat med 40 procent sedan mitten på 90-talet, och frilansarvodena har halverats. Mer arbete och mindre pengar ger de anställda något så fint som ett högt förädlingsvärde. Journalister är förädlingsbenägna. Det är skogsarbetare också. Avverkningspriserna har sjunkit realt medan skogsbolagen belåtet konstaterar att de anställdas förädlingsvärde bara blir bättre.
”Med kniven på strupen kan underverk åstadkommas”, skriver Stefan Melesko. Vem håller kniven och vems är strupen? Och från vilken värld har han lånat sin metafor? Gaturånare vet att kniven mot rånoffrets strupe ger snabb utdelning i form av mobiltelefoner, plånböcker och Canada Goose-jackor. Näringslivets språkbruk är pepprat med våld, framgång nås genom stålbad och hårda nypor, kniv mot strupen och det ska svida i skinnet.
Det gör inte växelsång och kaffe.
bryt
Nästa gång jag löneförhandlar så borde jag komma beväpnad och citera Stefan Melesko, med kniven på strupen kan underverk åstadkommas. Men som frilans kanske man borde hota sig själv. Tjäna mer, annars tar jag livet av dig din jävel. Jag menar mig min jävel. Sen är det bara att invänta underverket.
