Det sluttande planet för pressfriheten
Jag är nog inte den ende som undrar vad som egentligen är på väg att hända i Italien.
I organisationen Freedom Houses årliga översikt över pressfriheten har Berlusconis rike flyttats ned till kategorin ”Partly Free”.
Delvis ett fritt land, alltså.
Inget EU-land har tidigare kanat så långt ned längs det sluttande planet. Skälet till att just Italien hamnar där är Berlusconis klåfingriga förhållningssätt till medierna. Hans eget stora maktinnehav över de breda tv-kanalerna, han är de tre största privata kanalerna, har länge varit en fråga för de som värnar pressfriheten. Att premiärministern håller sig med egna, rätt hårt politiskt kontrollerade tv-kanaler är något som brukar förknippas med diktaturer.
Berlusconi är också på offensiven mot vad han själv kallar en vänstervriden konspiration mot honom, både i tidningarna och i tv-kanalen Rai. Han har bland annat stämt de center-vänsterorienterade dagstidningarna La Repubblica och L´Unita.
Dessutom skickar det italienska utrikesministeriet regelbundet protestbrev till utländska medier om deras korrespondenter i Italien skriver något som misshagar regeringen.
Det är ett alldeles exceptionellt beteende, så exceptionellt att italienska parlamentariker i EU kräver en resolution mot beteendet. Så execptionellt att medierna i landet arrangerar demonstrationer till försvar för pressfriheten.
Samtidigt undrar jag hur unik Berlusconi egentligen är. Hur många politiker i Sverige skulle inte vilja göra som han, om det bara uppfattades som okej av dem breda opinionen? Hur många har inte någon gång tänkt tanken att bojkotta just den eller den journalisten för att de ogillar dennes journalistik?
Den stora frågan är kanske inte hur Berlusconi är möjlig, utan vilket samhällsklimat som gör det okej att bedriva en politisk hetsjakt mot fria och oberoende medier. Kanske är det känslan av att andra värden är viktigare än just pressfriheten, nationalismen till exempel. Eller som i Italiens fall det faktum att medierna under längre tid än i Sverige haft en politisk dagordning. Italienarna utgår helt enkelt ifrån att politiken ska styra, då är det kanske inte så allvarligt om Berlusconi tv-kanalerna och tidningarna till en del av maktkampen.
I Sverige är spärrarna ännu för höga. Vår bild av oberoende medier för stark.
Jag vet att det låter klyschigt, men jag tror tyvärr inte det är så svårt att hamna på det sluttande planet.
Jesper Bengtsson
