Det våras för utrikeskorrarna
Det går visserligen mot höst, men det är korrespondenternas vår. Läsare, lyssnare och tittare visar tydligare än någonsin att de vill veta mer om världen utanför.
Det går visserligen mot höst, men det är korrespondenternas vår. Läsare, lyssnare och tittare visar tydligare än någonsin att de vill veta mer om världen utanför.
När Dagens Nyheters och Sveriges Radios korrespondenter nyligen mötte sin publik i Stockholm, kom det hur mycket folk som helst.
Vad var de mest nyfikna på? Människan bakom pennan eller rösten? Eller ville de höra fler berättelser och ha svar på fler frågor?
Vem vet. Åtminstone uppfattade inte publiken korrespondenterna som överflödiga statister i journalistikens finrum och det är väldigt skönt. Det är få förunnat att skriva sina artiklar med gåspenna i ett vackert kontor under Paris takåsar, som Corriere della Seras tidigare korrespondent tilläts göra ända fram till sin pension 1998.
bryt
Faktum är att jobbet utomlands ofta kräver dubbel ansträngning. En drake må vara aldrig så stor och viktig i Sverige, men vem har intresse av att uttala sig i den i New York, London eller New Delhi? I Rom och Milano innebär varje intervju med en politiker eller företagsledare ett oändligt antal telefonsamtal och lång väntan i maktens förrum, om den nu alls blir av. Offentlighetsprincipen är ett okänt begrepp.
Information är en lyxvara som ett privilegierat fåtal har tillgång till.
Kulturskillnaderna är större än man tror, även mellan EU-länder. Det avspeglar sig i medierna. Medan Sveriges Television har Rapport och Aktuellt som ska rapportera respektive fördjupa, har RAI tre lika långa nyhetsprogram som bara skiljer sig så till vida att ett är regeringsvänligt och katolskt, ett är högervridet och ett är vänstervridet. De största tidningarna är på liknande sätt partiska och osakliga. Det gäller att känna till vem som äger dem.
Allt detta betyder att det är mycket svårt att tolka en nyhet i Italien med utgångspunkt från pressuppgifter på nätet eller efter att bara ha sett ett nyhetsprogram. Det krävs fingertoppskänsla, kontakter, språkkunskaper och närvaro för att förstå vad som faktiskt pågår. Det samma gäller naturligtvis i större eller mindre grad i alla andra länder.
bryt
För att göra en lång historia kort. Nyheter från världen i svenska medier blir bättre och begripligare om de rapporteras av ett proffs på plats, som har kunskap om landet och människorna där han eller hon befinner sig. Det kan inga tekniska finesser i världen ändra på. Det ökar förståelsen och trovärdigheten och bidrar till att skapa empati och engagemang över gränserna. Utrymmet för utlandsnyheter borde bli större i svenska massmedier, inte mindre.
Sålunda filosoferande färdas jag längs E4an mellan Stockholm och Malmö i sällskap med familjen. För min man är det Sverige som är det främmande landet, fascinerande men ofta irriterande med allt sitt nordiska pedanteri.
– Varför ägnar sig svenskar åt att designa undersidan av motorvägsviadukterna? undrar han plötsligt, uppriktigt förvånad.
Är detta en nation med ett kollektivt kontrollproblem? Eller sträcker sig Sveriges ambition att vara bäst i klassen ända in i skuggan under vägbroarna, där nässlor och rävarumpor försöker försvara sitt existensberättigande, fast de är ogräs?
För att ge honom ett bra svar på den frågan krävs en italiensk Sverige-korrespondent.
