För detaljrikt kan vara kränkande
"Av huggen sträckte sig ett från axeln till midjan och hade gått genom kroppen så att lungor och inälvor lågo blottade. Ett hugg hade i det allra närmaste skiljt huvudet från kroppen.”
Dramat hade börjat bara någon minut tidigare. Arbetaren Arvid Bergström hyrde tillsammans med sin gravida flickvän ett rum hos änkan Engblom i Hudiksvall. Han hade uppträtt lite obalanserat den senaste tiden och den här dagen, den 21 maj 1902, grep han sin skrädyxa och gav sig först på sin hyresvärdinna. Han högg henne i armen så att den gick av. Därefter jagade han ifatt sin flyende flickvän genom gatorna i staden. Vid urmakare Mobergs port hann han ifatt henne. Det är hennes skador som beskrivs i det inledande citatet.
Dagen efter rapporterades allt i Hudiksvallsposten – med betydligt fler blodiga detaljer. Jag läste nyligen ett referat av rapporteringen av det 110 år gamla dubbelmordet i tidningen Hudiknytt och tycker att det stämmer till eftertanke.
Detaljer är viktiga i journalistiken. Detaljer ger liv och närhet åt berättelsen. De tillfredsställer nyfikenheten och ökar trovärdigheten.
Under 1800-talet var den här typen av berättelser mycket vanliga i tidningarna. När arbetet för att skapa nedskrivna etiska regler tog fart i början av 1900-talet var en av målsättningarna att dämpa de allra mest entusiastiska våldsskildringarna.
Det lyckades, men idag finns det tecken på en återkomst. Det finns flera exempel på senare år av anmälningar till PO som handlar om detaljrikedomen.
I ett fall rapporterade en lokaltidning om en våldtäkt av en 14-årig flicka. En natt när hon sov över hos en kompis vaknade hon av att dennas styvfar kysste henne och drog av henne kläderna. ”38-åringen höll fast hennes ben, slickade henne i underlivet och körde in sina fingrar i slidan”.
En annan tidning rapporterade om en HSAN-anmälan. Den handlar om en kvinna som inte behandlats i tid för cancer. När hon väl opererades ”tog man bort hennes livmoder, äggstockar, slida, delar av änd- och tjocktarmen, bukhinna och buknät. Hon beskriver den omfattande operationen, som även skadade hennes urinblåsa, som oerhört smärtsam både fysiskt och psykiskt.”
En skillnad jämfört med Hudiksvallsposten för 110 år sedan är att offren är anonyma. Är rapporteringen därmed okej?
Det finns en relativt stor grupp i närheten av såväl den våldtagna flickan som den opererade kvinnan som vet vem det handlar om, som vet att något har hänt. Ett övergrepp. En allvarlig sjukdom.
Genom den här typen av detaljer får de här personerna kännedom om omständigheter som de egentligen inte har skäl att känna till, vilket innebär att det inträffade blir än svårare att bära för offren.
Flickan var naturligtvis tvungen att berätta exakt vad som hänt för polisen. Uppgifterna fanns därmed med i förundersökningsprotokollet. Men hon kanske inte ville att mormor eller klasskamraterna skulle få veta exakt vad hon varit med om.
Båda tidningarna fälldes av Pressens Opinionsnämnd.
Djävulen sitter i detaljerna.
