Distans kan vara fruktbar
Tre av mina kollegor på Dagens Nyheter har just ägnat några månader åt att granska en ny underklass. Under vinjetten ”De osynliga” berättar reporterteamet om migranter som sliter för slavlöner på arbetsplatser runtomkring Stockholm.
I måndags släpptes en rapport från Institutet för mediestudier som utifrån Journalistförbundets medlemsregister konstaterar att tre av tio journalister är bosatta i Stockholm. I synnerhet Södermalm är populärt: där är en person av 100 tydligen är journalist.
Första artikeln i DNs granskning ”De osynliga” tog avstamp vid Slussen, där Södermalm övergår i Gamla stan. Reportrarna träffar Abir, en 23-årig marockansk svetsare som tillbringar nätterna på McDonalds, samma hamburgerrestaurang som 100-tals journalister passerar varje dag på väg till och från sina redaktioner eller frilanslokaler. I helgen följde tidningen upp reportaget med en intervju med arbetsmarknadsminister Ylva Johansson på hennes tjänsterum på Rosenbad några ”hundra meter från den McDonalds-restaurang där Abir och andra fattiga migrantarbetare tillbringar sina nätter”.
Syftet med denna text är inte att försöka ta udden av den problematik som Institutet för mediestudiers statstik synliggör: var vi bor präglar vad vi ser. Men inte bara. Ingen kan påstå att våra huvudstadsmedier är fulla med artiklar om livsvillkoren för 23-åriga marockanska svetsare; ändå övernattar och arbetar dessa och likasinnade kollegor i Stockholms innerstad, mitt ibland oss privilegierade reportrar.
När jag drömde om att bli journalist som 20-årig litteraturstudent läste jag allt jag kom över av och om de amerikanska reportrar som skildrade 60-talet i USA. Ju mer jag lärde mig om ”new journalism” desto mer insåg jag att journalisterna i den klicken ofta kom ifrån och levde under helt andra villkor än de subkulturer som gänget skildrar i sina tidningsreportage och böcker.
Flera av de mest närgångna texterna om 60-talets ”motkultur” – mc-gäng, hippies, mods, knarkare, universitetsaktivister – skrevs av reportrar som var för gamla, för borgerliga, för konservativa, för rika, för homosexuella, för macho, för alkoholiserade, för framgångsrika för att själv ingå i de grupper man bevakade. Tvärtom hade stjärnor som Tom Wolfe, Joan Didon, Truman Capote påtaglig distans till sina intervjuobjekt, i fråga om ålder, bakgrund, status. Distans är i sig givetvis inget framgångsrecept men tillsammans med inlevelseförmåga och nyfikenhet kan den ibland vara fruktbar. Journalistisk kompetens är ingen platsbunden essens, utan ett hantverk man lär sig behärska, en livshållning man försöker erövra.
Själv är jag bosatt i Vasastan i Stockholm, där genomsnittspriset på bostadsrätter säkert är högre än på Södermalm, där inslaget av andra kulturer och invandrargrupper säkert är minst i Stockholms innerstad. Det gör mig säkert till en sämre journalist, mindre upplyst, mer inskränkt. Som tur är arbetar jag för redaktörer som regelbundet tvingar mig att lämna Rådmansgatan: under april åkte jag fram och tillbaka till Ludvika och skrev om den nazistiska närvaron i Bergslagen. Nästan alla händelser jag rapporterade hade redan rutinbevakats av lokala reportrar; men vred man perspektivet en aning fanns där en ny berättelse.
Institutet för mediestudier borde följa upp sitt utmärkta arbete med en undersökning av redaktionernas resebudgetar. Den statistiken skulle säga mer om den journalistiska ambitionsnivån.
