Domare ska inte vara konstkritiker
Det var ett glädjebesked att Högsta domstolen friade i mangamålet i fredags. En seger för Simon Lundström personligen, och en delseger för yttrandefriheten. Turerna i mangamålet har varit många, och deprimerande.
– Är ni svenskar inte riktigt kloka? utbrast den amerikanska mästerfotografen Sally Mann i Kulturnytt, intervjuad av Hannes Fossbo den 1 juni. Sally Mann lät bestört:
– Döma teckningar? Det är ju som att göra någons fantasi olaglig. Det låter oroande.
Det är lätt att hålla med Sally Mann. Fallet Lundström har varit mycket oroande. Faktiskt den värsta censurskandal som Sverige upplevt i modern tid. På 1880-talet stod både Strindberg och Fröding inför skranket, åtalade för hädelse och sårande av sedligheten.
Både Strindberg och Fröding friades, medan Simon Lundström har fällts i domstol två gånger.
Simon Lundström är Sveriges främsta kännare av japansk serieteckningskonst, manga. 2009 dömdes han av Uppsala tingsrätt till dagsböter för innehav av serieteckningar i sin dator, klassade som pornografiska. Hovrätten friade flera av teckningarna, men fastställde domen.
Det sociala straffet blev hårdare. Lundström fick sparken som översättare av sin huvuduppdragsgivare Bonnier Carlsen. I praktiken har han haft yrkesförbud i mer än två år.
För vem ville förknippas med barnpornografi? Inte Bonnier Carlsen. De har förstås en uppförandekod, en kod som vi alla stödjer.
Vi fick anledning att tänka på detta våren 2011, då Publicistklubben i Stockholm debatterade fallet Lundström. Förutom Simon Lundström själv medverkade bland andra JK Anna Skarhed, juristen Mårten Schulz och Olof Risberg, psykolog på Rädda barnen.
Trots att fallet är principiellt viktigt kom det nästan inte en kotte till Kulturhuset för att lyssna. Vi var bortskämda med stor publik på PK, men mangan och moralpaniken blev "all time low". Varför? Därför att inte ens PKs medlemmar ville ta i detta känsliga ämne med tång. Vem ska då göra det?
Det är ingen konst att försvara yttrandefriheten i det politiskt korrekta mellanläget, det är i ytterområdena som det hettar till. Och det är då yttrandefriheten måste försvaras.
Moraluppfattningar skiftar. Ellen Key tyckte att Frödings dikt En morgondröm – som skildrar ett samlag mellan man och kvinna – var oskuldsfull och vacker. Det tyckte inte rätten. På sjuttiotalet accepterades Sally Manns fotografier. Många var ambivalenta till hennes bilder av nakna barn, men inte upprörda. I dag är det fler som blir chockade av Manns bilder. Men yttrandefrihetens skydd ska gälla också ambivalenta bilder. Det är själva poängen.
Det allvarligaste är att jakten på konstbilder och fantasifulla mangateckningar inte alls hjälper utsatta barn i verkligheten.
”Barnen” på Lundströms mangateckningar är stiliserade figurer med stora ögon, många har svans och kattöron. Är det lika illa som när riktiga barn torteras och utnyttjas i porren? Ska vi acceptera att fantasin och verkligheten ställs inför samma domstol? Räddar det utsatta barn?
Det tyckte inte Björn Sellström som jobbar med ämnet på Rikskriminalpolisen. Han applåderar HDs dom, och vädjar om att polisen får koncentrera sig på de riktiga övergreppen.
Det kusliga med fallet Lundström är att lagen förser oss med skygglappar. Vi kan lagstifta mot sådant vi inte vill veta – samtidigt som verklighetens barnplågare går fria.
HD friade Simon Lundström, men lagen är fortfarande grumligt skriven. Det enda rätta är att riksdagen tar konsekvenserna av HDs dom, och formulerar om lagen. Domare ska inte vara konstkritiker.
