Drev ersätter inte kungagranskning
Hur tillfredsställande är det att höra TV4s reporter säga att monarken är i bild, utan att tittarna får se vad bilden föreställer? Skall reporterns försäkran att han ser monarken smälla lika högt som fakta?
"Annus horribilis" – det fasansfulla året – döptes året 1992 till, av drottning Elizabeth II. Det var tuffa tider. Tabloiderna gav henne inte en lugn stund.
Först var det Andrews och Sarahs skilsmässa, och rara topless-bilder när Sarah blev pussad på tårna av sin älskare mr Bryant. Prinsessan Anne tog ut skilsmässa från sin kapten Mark, efter alla år. Prinsessan Diana tog bladet från munnen och gav ut sina memoarer, In bed with Diana, hette de inte, utan Diana – her true story. I december samma år tog Diana och Charles officiellt ut skilsmässa. Drottning Elizabeth bet ihop.
För huset Bernadotte var 2010 ett blandat år, en blandning av mirabilis (mirakel) och horror. Hovet kan sannerligen inte klaga på uppmärksamheten inför det kungliga bröllopet i juni, då Victoria och Daniel fick varandra efter sju svåra år. Inte ett öga var torrt.
Turerna med prinsessan Madeleines otrogne fästman – är det någon som minns honom? – bleknade när årets mest uppmärksammade bok nått läsarna: Den motvillige monarken, av Tomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.
Bevingade ord flaxade som fjärilar över riket, med kaffeflickorna i spetsen. Och kungen vände blad mitt i älgjakten. Men vinden vände bladen, skulle man kunna säga, och nu blåser det från andra hållet, när den förre nattklubbsägaren viftat med sitt fotografi – som vi visserligen inte fick se – men i alla fall baksidan av ett fotografi som möjligen föreställde nakna damer och en komprometterad monark. Ett foto som monarkens gode vän Anders Lettström möjligen hade försökt få nattklubbsägaren att lämna ut, eller sälja.
För vänner av hög moral och rättssäkerhet finns det mycket att säga, och det mesta är nog sagt. Vänner av monarkin tar smärtstillande och vänner av republik skålar i champagne med kamraterna i press och medier. Så här roligt har vi inte haft sedan eldkvarn brann! Och hovets nye informationschef Bertil Ternert har bråda dagar, håller sig rask och rörlig. Visst gör han ett strålande jobb?
Pressen slår sig för bröstet, som vi gör när vågorna svallar, men med vilken rätt? Det finns några smolk i glädjebägaren.
Hur tillfredsställande är det att höra TV4s reporter säga att monarken är i bild, utan att tittarna får se vad bilden föreställer? Skall reporterns försäkran att han ser monarken smälla lika högt som fakta? Det är ungefär lika tillfredsställande som när Expressens chefredaktör Thomas Mattsson försäkrar att tidningen "vet mer" om Ola Lindholms urinprov än vad man publicerar. Är det framtidens melodi – att reportrars försäkran och chefredaktörernas löften ersätter undersökande journalistik och redovisade fakta, som läsare och lyssnare själva kan ta ställning till?
Inför kungabröllopet riktades – med rätta – skarp kritik mot medierna, särskilt SVT, för bristande granskning av hovet och kungahuset. Efter skandalerna med kungens vänner och kungens eskapader på 80-talet, så är det öppet för frän kritik av kungen personligen. Men drevet ersätter inte granskning, som många tycks tro. Kravet på granskning måste ställas hela tiden. Även opinionsjournalisterna syndar, när de slarvigt kräver kungens avgång eller abdikation.
Ett traditionellt mediedrev, till exempel mot ministrar eller direktörer, "vinns" om ministern avgår. Att förmå kungar att avgå är inte lika lätt i en konstitutionell monarki. När K-G Bergström i Expressen tycker att kungen ska abdikera till förmån för Victoria, så är det möjligt att han tycker det privat, men det är rätt ointressant journalistik. Däremot kunde det vara intressant om K-G tillsammans med statsvetarna redde ut vad som faktiskt krävs för att monarken ska avgå. Jag vet inte, gör ni?
