Drottningen är inte vem som helst

Frågan aktualiserades i förra veckan, då Expressen berättade att Drottning Silvia anmält fyra tidningar – Sydsvenskan, Tiden, Expressen och Aftonbladet – till Allmänhetens pressombudsman för att de publicerat Elisabeth Ohlson Wallins satiriska och omdebatterade fotomontage, där drottningen avbildas i färd med att sopa bort ett hakkors under mattan.
PO valde att inte gå vidare och ärendet överklagades till Pressens opinionsnämnd, som ännu inte tagit ställning.

Så långt ser det ut som vilket ärende som helst.
Men detta är förstås inte vilket ärende som helst, det är ett ärende som vi inte skulle känna till. Detta trots att drottningens anmälan har ett stort nyhetsvärde och ett självklart allmänintresse.
Därför var det helt rätt av Thomas Mattsson och Expressen att publicera uppgiften om att drottningen anmält de fyra tidningarna: ”Principen om att en drottning ska kunna agera mot fyra olika medier och göra det i tysthet är förstås orimlig”.
Det borde inte vara en kontroversiell ståndpunkt.
Både kritiken mot och försvaret för publiceringarna bör vädras i offentligheten. Drottningen är inte vilken medborgare som helst och det är bara genom en offentlig debatt som allmänheten kan förstå gränserna för en pub­licering. Allmänintresset kan inte upprätthållas utan att allmänheten också blir informerad och hörd.
Men PO reagerade.
Ty Expressen bröt den ”hederskodex” som omgärdar anmälningarna till PO. Tills nyligen var denna kodex inte ens kodifierad, men efter Ola Sigvardssons tillträde har den till slut hamnat på POs hemsida: ”En hederskodex är att en tidning som anmälts inte ger offentlighet åt PO-anmälan. [—] Skälet till detta är att anmälaren inte ska drabbas av ytterligare publicitetsskada under utredningens gång.”

PO menade också att Expressens agerande kunde undergräva förtroendet för det pressetiska systemet: ”Min uppfattning är att det kan bli sådana konsekvenser om de som anmäler känner att sekretessen inte fungerar under behandlingstiden.”
POs reaktion är allvarlig och jag tror att den i längden också gör mer skada än nytta för det pressetiska systemet. Problemet stavas just ”hederskodex” och det rigida förhållningssättet till ett så knepigt begrepp.
För ”hederskodex” är ett ord som rimmar dåligt med modern publicistik. Det är ett ord som säger att skråtänkande och kåranda är viktigare än allmänintresse.
Kort sagt: man kan uppvisa en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften även om man väljer att inte följa POs kodex i detta fall. Och man bör kunna göra det utan att PO börjar tala om undergrävande verksamhet. Ett system som inte tål att en utgivare förhåller sig självständigt gentemot det är inte i tillräckligt bra skick, det behöver renoveras.

Annons

Självfallet ska den som vill göra en anmälan till PO kunna göra det under sek­retess. Men det borde vara lika självklart att denna sekretess inte bör styras av en undantagslös hederskodex, eftersom det kan finnas enstaka fall där allmänintresset trumfar över sådan sekretess. Drottningens fall är ett klockrent exempel och så särpräglat att det inte alls hotar den pressetiska ordningen.
Skulle det ändå visa sig att publiceringen av anmälan i sig utgör en publicitetsskada som inte uppvägs av allmänintresset, då kan man fällas för det. Men för det behövs ingen kodex, det räcker med det vanliga regelverk som gäller för alla andra publiceringar.

Jag vet, det låter tekniskt. Men i grunden handlar detta om att det pressetiska systemet inte kan frodas i en kultur som månar om tystnaden och likställer tystnad med ansvar.
Om PO hade fått som han velat hade drottningens anmälan inte blivit känd.
Debatten – om bilden, om konsten, om publiceringarna, om monarkin – hade inte blivit av. Det är svårt att se att pressetiken hade tjänat på det inställda samtalet.

Daniel Sandström