Du skall inte dräpa länkar
I George Orwells bok 1984 sitter huvudpersonen Winston på Sanningsministeriet och klipper bort texter ur tidningar efterhand som sanningen ändras. Nu händer samma sak – på svenska myndighetssajter.
”Nu har Datainspektionen lanserat sin nya webb! Hurra!”
Den 23 maj 2018 Twittrar den myndighet som i sann nyspråksanda snart ska byta namn till ”Integritetsskyddsmyndigheten” glatt sin senaste nyhet.
Men alla blir inte lika glada.
Det är bara två dagar kvar tills EUs dataskyddsförordning, GDPR, träder i kraft. I veckor har dataskyddsombud förberett sig med information till anställda och allmänhet.
På tusentals hemsidor ligger nu tusentals döda länkar om vad som gäller vid införandet av GDPR.
För likt så många andra myndigheter före och efter dem har Datainspektionen glömt att följa Riksarkivets instruktioner.
För nej, myndighetssajter får inte byggas hur som helst. Riksarkivet slår fast att de ska följa Webbriktlinjerna. Och där står det svart på vitt att döda länkar ska undvikas. När en sajt byggs om ska gamla länkar dirigeras om så att medborgarna får samma information som innan omgörningen.
Ändå ser vi detta hända om och om igen.
Jag var inte den enda som satte morgonkaffet i halsen den vårdag i maj år 2015 när det plötsligt inte gick att hitta ett enda tidigare dokument på regeringen.se, som byggts om.
Men det som då verkade vara ett misstag har upprepats igen och igen.
Exemplen är många. Institutet för språk och folkminnen 2014. Energimyndigheten 2015. Skolverket 2018. Göteborgs Universitet 2020.
Och så, för bara några veckor sedan – den 21 september 2021 – RIP Naturvårdsverket.se.
Jag känner mig nästan lite skyldig. I flera års tid har jag använt deras sajt varje dag. Jag har berömt handläggarna för tydligheten. På varje sida har all information funnits samlad, med länkar till relevanta utredningar och rapporter. Längst ner stod namnet på den handläggare man kunde kontakta för att få mer information i ämnet.
Men tydligen har jag inte berömt tillräckligt.
För den här dagen försvinner varenda länk jag sparat och länkat till de senaste åren.
Det är som om biblioteket i Alexandria brinner upp framför ögonen på mig.
På varje död sida – och ja, de är många – finns en länk man kan klicka på. Där står det att man ska kontakta kundtjänst om man hittar en länk som inte fungerar och tala om vilken länk det är. Det gör jag. Och passar på att skicka med en begäran om allmän handling enligt offentlighetsprincipen för att få ut innehållet som tidigare låg på sidorna.
Det hjälper förstås inte alla som redan länkat till materialet och nu kastar människor rakt ut i cyberspace, men det gläder ett journalisthjärta att diariet åtminstone har innehållet kvar. Någon verkar bry sig om grundlagen. Men jag får inget tack för att jag letat döda länkar, eller någon information om de ska börja fungera igen. Jag får faktiskt ingen information alls om varför de vill att jag ska rapportera att jag hittat en död länk. De kanske inte riktigt vet själva.
Så, för att inte fler myndigheter ska fastna för insäljet från läckra byråer om att er sajt ska ”spegla myndighetens identitet” och ”bygga ert varumärke” – snälla, alla myndigheter – bara gör som ni ska.
Här finns en länk till Riksarkivet om hur ni ska bevara era sajter:
https://riksarkivet.se/bevara-webbplatser
Här finns de webbriktlinjer ni ska följa som säger att ni inte ska låta webbadresser sluta fungera:
https://webbriktlinjer.se/riktlinjer/56-lat-inte-en-webbadress-sluta-fungera/
och att oavsiktlig gallring ska undvikas:
https://webbriktlinjer.se/riktlinjer/47-undvik-oavsiktlig-gallring-vid-andringar-och-uppdateringar/
För inte kan det väl vara så att svenska myndigheter helt medvetet låter avlöna flashiga webbyråer för att de ska leka Storebror under täckmanteln att stärka varumärket Staten?
***
P.S. Noterar med sorg att regeringen nu genom att överlämna en lagrådsremiss går vidare med de inskränkningar i yttrandefrihetsgrundlagen jag skrev om i en tidigare krönika:
Schhhh – så ska Lexbase smygtystas
