Efter Assange: Ge oss en ny pressetik
UPPDATERAD VERSION: Svenska världsnyheter är sällsynta, och få kan slå det globala som följde nyheten att Julian Assange anhållits misstänkt för våldtäkt i Sverige.
Inte minst för brottsmisstankens bakgrund: frivilligt sex som övergått till ofrivilligt. Hur hängde det ihop? Våldtäkt i dess nya definition kan ju kunna vara allt från ren överfallsvåldtäkt, till hångel åtföljt av ett plötsligt, ovälkommet skamgrepp. Nyheten blev en världssensation. Galjonsfiguren i den nya tidens publicistiska epok plötsligt utpekad som utövaren en gammal tids övergrepp.
Allt ställt på sin ända.
Och nu upptäckte många sociala medier-entuisiaster plötsligt behovet av respekt för integritet och publicistisk varsamhet. Nya medier-koryféen Joakim Jardenberg, talade om behovet av återhållsamhet. Åsynen av den misskrediterade Assange, som i Jardenbergs universum utpekats som modern, digital och därmed automatiskt good guy, väckte en plötslig insikt om orättfärdiga publicitetsskador.
Andra sociala medier visade upp sig från sin mer pöbelaktiga sida. Foliehattarna gick i armkrok, ylande om CIA-stödda honungsfällor och "lycksökande bitches", på ett direkt kvinnofientligt sätt. Sverigedemokraterna var på sin hemsida inte sena med att haka på vidrigheterna, med tillägg om att den kvinnliga anmälaren var "islamkramare".
Det hela hade förblivit ganska obegripligt om inte den stora majoritet av svenska folket som har tillgång till internet kunde gå in på The Guardians hemsida 39 timmar senare och ta del av uppgifter om att övergreppet handlade om avbrutet bruk av kondom. Vid det laget hade medierna – i tidsenlig hets om att vara först – dels hängt ut Assange som våldtäktsmisstänkt, och betydligt värre, namnet på de två flickorna, som rimligen utsatts för en obehaglig, kränkande och potentiellt riskfylld hantering.
Namngivningen av Assange tycker jag själv – med den oklarhet om bakgrunden som rådde vid tidpunkten för anmälningarna – i sig stred mot flera pressetikens paragrafer. Dels paragraf 7: "Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet som inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning." Den kan också sägas strida mot paragraf 13. "Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld". Och mot paragraf 14: "Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger."
Samtidigt hade förstås misstankarna mot Assange givetvis stort allmänintresse, och lockelsen att publicera förstärktes förstås av att svenska medier visste att man skulle bli del i en våg av internationella publiceringar, där utländska kollegor skulle vara långt mindre diskreta. För att inte tala om bloggosfärens frispråkighet. Så argumentationen om att det stora allmänintresset krävde denna uthängning är begriplig, åtminstone på något irreguljärt plan.
Kvällspressens publiceringar var alltså pressetiskt tvivelaktiga, men – det ska erkännas – i ljuset av den nya offentlighetens villkor också begripliga. Men sen har vi de nygamla medierna. De via skandaler och utgivningar vill knuffa sig in på mediemarknaden. Och det är inte vackert. Förra året var det Nyheter24 som profilerade sig med långtgående publiceringar, idag är det Newzglobe.
Assange själv är en självvalt offentlig person, en publicistisk utmanare, och tvivelaktigheter i hans privatliv måste få granskas. Speciellt efter hans egen konsekvensneutrala publicering av krigsrapporterna från Afghanistan. Men de två kvinnorna hade inget av detta. Tvärtom är de i en utsatt situation, och att de känt sig manade att göra en anmälan har skett under stor ruelse. Så bortse från pressetiken. Den håller ändå på att bli obsolet. Det handlar i grunden om medkänsla och moral. Det är bara åt helvete att hänga ut en kvinna på detta sätt. En kvinna som dessutom sjukskrivits från sin tjänst på grund av sin delaktighet i en för alla inblandade smärtsam incident.
Det har flutit mycket vatten under broarna sedan den tid svenska medier inte namngav brottsmisstänkta före dom.
Men framför allt är hela affären ett talande exempel på att vår mediesituation i grunden förändrats – och brutaliserats.
För att hänga med måste man hänga ut.
Och det handlar om mer än att pressen hjälpligt försöker slingra sig förbi antikverade regler, i en situation där den egentliga publiceringskraften sker i allsköns internetfora.
Ta bara kvällspressens löjliga vana att pixla ansikten på brottsmisstänkta personer, där dessa bilder regelmässigt används på Flashback för att via liknande eller samma bild i opixlat skick identifiera densamme.
När nu hettan i debatten lagt sig något tycker jag att det är uppenbart att vi behöver en ny pressetik, anpassad till den digitala medieverkligheten. Kanske kan den utformas så att pressen tillåts att vara långt öppnare än tidigare, men i gengäld noggrann med att vara snällare. Heller tona ned än försöka mörka. Ett ynkligt förslag, kanske, men ändå en början.
Pressetiken måste hur som helst skrivas så att den passar den verklighet där möjligheterna att undanhålla namn i frågor med stort skvallerintresse i praktiken har blivit ytterst begränsat. Och som passar den verklighet där det alltid finns något oetablerat medium som i kampen om publiksiffror tjänar på att gå lite längre, vara lite mer skabrös, skvallrig och integritetskränkande.
Paul Frigyes
Några länkar till intressanta kommentarer om Wikifreaks-affären:
Tydligast i sin kritik mot mediernas namnpubliceringar var Mårten Schultz på sin juridikblogg.
Staffan Dopping, som numera närmast medial anständighetsombudsman, skriver klokt och kritiskt om uthängningen efter anhållandet av Assange. Först i hela världen att misskreditera var Expressen, menar han.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hade en tänkvärd poäng när han ställde publiceringen av Assanges namn i en tradition av konsekvensneutralitet, som Wikileaks annars brukat hylla.
Isobel Hadley-Kamptz belyser hur kvinnofientligheten blossat upp i en rörelse som annars talar högt om integritet.
Vassa Eggens Olle Lidbom anser att Wikileaks har slarvat bort sitt banbrytande uppdrag till att bli uttryck för kändiskultur, med konspirationsteorier och personfixering.
KORRIGERING: Joakim Jardenberg ansåg sig vantolkad i krönikans tidigare version i stycket som då löd: Nya medier-koryféen Joakim Jardenberg, som redan tidigare visat sig ha trätt fram för att stödja förbud mot tecknad barnporr, talade om behovet av återhållsamhet. I själva verket säger sig Jardenberg vara emot barnpornografiförbudet. Att han vände Piratpartiet ryggen efter partiordförandens kritik mot barnpornografiförbudet berodde inte på att han stödde förbudet, utan att han ansåg uttalandet klumpigt.
