Ekot måste ta större ansvar för sin plats i världen
Två gentlemän reser i bil genom Sverige om hösten: "Vi hade radion på hela tiden men efter sju-åtta timmar kunde vi alla nyheter utantill och kunde härma varenda person som var intervjuad, vad det än gällde."
Det är Klas Östergren som berättar, i sin nya roman Renegater. Det är en underhållande tegelsten om skandaler i Sydafrika, Saab, Svenska Akademien och reklamvärlden.
Östergren är inte ensam om att ge Sveriges Radio ett tjuvnyp då och då. Både Lars Norén och Ulf Lundell har hört av sig i ämnet, i lagom gnälligt tonfall, en legering av hat och kärlek. Det är begripligt. Författare, konstnärer och andra frilansar lyssnar ovanligt mycket på radio. De går och skrotar hemmavid, antingen ivrigt pysslande med praktiska saker, som Östergren, eller rastlöst vandrande på jakt efter förrymda idéer, eller bara i behov av distraktion. Många frilansar i skapartagen, instängda i sina egna inre rum, behöver världens brus. I direktsändning.
Denna lyssnargrupp ska inte förringas. De är experter på hur det låter i etern. Sveriges Radios egna medarbetare lyssnar mycket mindre på radio, har mer dimmiga föreställningar om hur det verkligen låter. De hinner ju inte lyssna, där de sitter underbemannade och klipper frenetiskt i kapp med tiden, för att få inslagen klara till nästa sändning.
Men SR borde lyssna på hemmasittarna. De har stora öron. Östergren har ju alldeles rätt, efter sju-åtta timmar kan vi alla nyheter utantill. Det blir trist. Kan man inte göra något åt saken?
Jag har tidigare gnällt över att huvudnyheter sällan följs upp under dagen. Ibland glömmer reportrar att ställa de mest självklara följdfrågor, eller också har den självklara frågan inte fått plats. Man borde kunna överraska lunchekots lyssnare med en fördjupning, eller en ny vinkel. Eller bara intervjua en ny expert, som kan tillföra andra nyanser.
Allra värst blir intrycket av tjatighet när Ekoredaktionen satsar stort. Nu senast kampanjen om barn som kommer i kläm vid vårdnadstvister. I flera veckor har Ekots energiska reportrar, med stöd av en rad andra program, intervjuat barn som behandlats illa: tvingats flytta hem till psykiskt sjuka mammor eller misshandlande pappor, för att rättsväsendet slarvat med barnperspektivet. Upprörda röster, sorgsna socialarbetare, oeniga jurister, onda minnen, snyftningar i mikrofonen. "Bra radio", som det heter. Men också mycket långsam radio, där inslagen serverats med utmejslade cliff-hangers, så att man kunde dra ut på nyheten i dagar. Detta är en populär teknik, används i många sammanhang.
Men hur mycket klokare blev lyssnarna sett till all den tid som ägnades ämnet, både i form av arbetstid och lyssnartid? Och vad ska man säga om "undanträngningseffekten" – vad var det man inte hann rapportera om, vad var det vi inte fick veta? Resten av världen tar ju inte semester för att barn får sitta i kläm vid vårdnadstvister. Dess värre.
Ekoredaktionen har några av landets bästa reportrar i sin tjänst. En av journalisterna bakom barn-reportagen är Daniel Velasco, mångfaldigt belönad. Min kritik handlar inte om innehållet i reportagen, utan om form och proportioner.
Men formfrågor kan vara mycket viktiga. Ekot måste tänka mer på proportioner, ta större ansvar för sin plats i världen. Inte tanklöst utsätta sig för Klas Östergrens humoristiska, men seriösa, kritik. Jag tror att det skulle öka Ekots, Sveriges Radios och public services trovärdighet, i tider när den är tungt ifrågasatt från olika håll.
