En anka om dagen räddar journalistiken
Fyra veckor efter Anna Ankas artikel på Newsmill ter sig hon sig som person alltmer skröplig och utsatt. Som mediefenomen framstår hon däremot som osårbar, outtröttlig och ostoppbar.
Anna Ankas karriär som svensk medieikon har varit lika omedelbar som övertygande. Mediekvarnen har malt i fyra faser:
1. En autentisk bortskämd Hollywoodblondin träder fram i TV3s dokusåpa, med nordskånsk bonddialekt och reaktionära åsikter.
2. Kvinnan skriver ett provocerande debattinlägg med medeltidsåsikter på Newsmill, varpå debattsajten slår alla rekord i besök, kommentarer och uppföljande inlägg.
3. Kvällspress och veckopress inkorporerar ankan i den dagliga pajkastnings- och kändisparaden.
4. Kultursidor och snipiga krönikörer tar avstånd från såväl tsunamin i ankdammen som Ankan själv och slår fast hennes allmänfarlighet.
Ska den svenska journalistkåren sänka sig sig till sådant?
Ja, det tycker jag.
Först och främst: Anna Ankas inhopp i medierna hösten 09 manar oss att reflektera över skillnaden mellan allmänintresset (det uppburna) och allmänhetens intresse (för lättare underhållning).
Vår faktiska journalistik består normalt av lagom doser av samhällsinformation, vetenskapligt stöd och underhållning. Pressens traditionella uppdrag har varit dubbelt, ett grundläggande kommersiellt, och ett självpåtaget samhällskall. I övriga privata näringslivet är det framför allt på senare år som etik, miljöprogram och samhällsansvar införlivats. Tidigare, på t.ex. 70-talet, var grundinställningen i näringslivet snarast att företagens uppgift var att visa vinst och följa lagen – samhällsansvaret ålåg politiker och reglerande myndigheter.
Men medan övriga näringsliv idag går mot ökade ambitioner i synen på företagens samhällsansvar, går medierna åt det andra. Den affärsmodell som garanterade pressen en "skyddad moralisk verkstad" (i positiv bemärkelse) fungerar allt sämre, och personalen på redaktionerna tvingas nu allt oftare dra nätstrumpor och högklackat på sig för att ragga publik. Till exempel utlovar tidningsutgivarna i WAN inför den internationella tidningsutgivarkonferensen i Indien i november att förklara temat hur nyhetsorganisationer kan förvandlas "från att vara produkt-drivna till publik-drivna".
Publikens direkta behov ska styra tidningen – inte medieklassens uttolkning av ett diffust allmänintresse.
Pressen rör sig alltså långsamt men säkert bort från den mer allmänna, filtrerade och etiskt uppburna drivkraften "allmänintresset" och mot det direkta "allmänhetens intresse". I denna utveckling bör vi vara medvetna om att pressens unika moraliska position i samhället därmed på sikt försvagas.
Med detta i bakhuvudet konstaterar jag att Anna Anka är en lika unik som värdefull tidningsanka. För hon förenar allmänhetens intresse (med dess förkärlek för skruvad bimbo-underhållning) med vad som faktiskt är ett genuint och tidlöst allmänintresse: en genuin debatt om makt och könsroller – som engagerat snart sagt varje svensk.
Det bästa av två världar. Sådana tidningsankor är ovanliga, och bör vårdas ömt.
Paul F.
PS1: Anna Anka är för övrigt också den enda autentiska tidningsankan: Till skillnad från Kalle Anka, som är en felöversatt Donald Duck, och Arne Anka, som är ett ironiskt derivat av den senare, har Anna ett riktigt efternamn med härkomst i mellanöstern/Libanon och med betydelsen "Guds nåd".
PS2: SVT DEBATT. Plötsligt är det uthärdligt och lärorikt att se SVT Debatt. Helt enkelt för att Belinda Olsson lyckas vara en debattledare som faktiskt lyssnar på vad folk säger, och försöker leda samtalet vidare, i stället för att oavlåtligt hetsa till ökad konfrontation. Det är som när tandläkaren tar ut den där metallhylsan som klämmer runt tanden när den borras upp. Man hade vant sig vid det lilla obehagliga trycket. Men uj vad skönt när det försvann.
PS3: En av de mest försåtliga önskemålen till medierna från det Missnöjda Folkdjupet är att "våga diskutera invandringspolitiken". Visst ska man ha den rätten, men vad specifikt ska diskuteras? Behovet av arbetskraftsinvandring? Jo, men den diskuteras väl regelbundet i medierna, och är väl knappast känslig heller? Eller är önskemålet egentligen en omskrivning för att diskutera asylrätten? För om det är denna FN-stadgade rätt som ska diskuteras, så borde vi väl också "våga" diskutera andra liknande frågor, som rätten till en öppen rättegång före fängelsestraff, förbud att döda ovänner som kränkt en, eller kvinnlig rösträtt. Vi har haft kvinnlig rösträtt i snart 90 år. Hur har det fungerat? Varför vågar ingen ta upp debatten, varför mörkar medierna?
(Foto: Eric Isselée)
