En barnslig förtjusning inför bortglömda ord
Regniga sommardagar i en liten stuga med rastlösa tonåringar är ingen förälders semesterdröm. Men i allt finns en ljuspunkt. Där återfinner jag den oförställda ordglädjen.
Regniga sommardagar i en liten stuga med rastlösa tonåringar är ingen förälders semesterdröm. Men i allt finns en ljuspunkt. Där återfinner jag den oförställda ordglädjen.
I tuffa alfapetpartier och gemensamma ansträngningar med korsord ur gamla veckotidningstravar letar vi djupt i ordminnet och prövar nya varianter. ”Mamma, finns det ett ord som heter så?”, ”Vad betyder det här?” Ordlistan åker fram stup i ett. Nya ord blir upptäckta och gamla återuppväckta. Sällan använda ord som gagnlös, ugnsraka, violett, kapun och orne letas fram ur det passiva ordförrådet och faller på plats. Småord som ara, id, eon, åda och dok blir ovärderliga när ordflätorna ska knytas samman.
bryt
Ströläsning av gamla veckotidningar från 50- och 60-talen väcker reflektioner både om tidens gång och språkets förändring.
Svensk Damtidning rapporterar ingående från Gustaf V:s begravning och Gustaf VI Adolfs tillträde som kung i november 1950. Jag frossar i de detaljrika och målande beskrivningarna och förundras samtidigt över hur ord, som i dag känns ohjälpligt föråldrade och dröjer kvar endast i psalmernas och korsordens värld, var fullt levande bara för drygt femtio år sedan: ”Klapprande hovar. Hovstallmästare von Platen och tvenne beridare red framför den svarta katafalkvagnen, dragen av sex hästar”, ”Sällan har så många människor varit församlade kring Strömmens stränder, fler endast den oförgätliga vårdag då Ingrid stod brud och drottning Astrid likt en sagans fe spred sitt skimmer över huvudstaden”, ”Men liksom sin fader kommer han (Gustaf VI Adolf) städse att med all kraft arbeta för fredens bevarande i Sverige”. Med ord som tvenne, katafalk, oförgätlig och städse i friskt minne bör jag kunna vinna nästa alfapetrunda om bokstäverna faller rätt. Annars kan jag bara njuta av klangen i de bortglömda orden.
bryt
Språk och uttryckssätt förändras. Ibland kan det kännas som en förlust. Andra gånger som ett sunt tecken på samhällets utveckling.
I ett nummer av Damernas värld från 1961 läser jag hur en av tidens mest framgångsrika, unga, manliga skådespelare ger sin syn på kvinnans roll: ”En del kvinnor passar i långbyxor, andra inte. En del kvinnor passar för yrkesarbete, andra inte”, konstaterar skådespelaren ”som är gift med den idealiska barnvårdarinnan och med stort lugn lämnar de tre barnen i hennes kompetenta händer”.
I samma nummer ges en motbild av ett modernare äktenskap där maken, ingenjören, delar hemarbetet med hustrun, folkskollärarinnan: ”Han manglar alltid och sköter maskintvätten varje lördag. Han lägger sina skjortor i blöt, tills hon tvättar dem. Ibland stryker han en skjorta.”
Ibland är det skönt att inse att både uttryckssätt och levnadssätt kan förändras på några årtionden.
bryt
I min nyväckta ordglädje letar jag fram ett par gamla favoritböcker.
Raymond Queneaus Stilövningar i Lars Hagströms finurliga översättning, som bjuder på 99 versioner av samma korta berättelse, bubblar av språklig experimentlusta och gör mig upprymd. Johan Althoffs Det mesta är osagt leker vidare med språkets uttrycksmöjligheter. Han visar till exempel hur en mening med tretton ord kan ställas samman på 6 miljarder sätt. En 20 mil hög pappersstapel av ordkombinationer. 4 000 år av oavbrutet skrivande. Bara med 13 ynka ord. Och språket rymmer några hundra tusen. Tanken hisnar.
När orden är vardagens verktyg känns de inte särskilt märkvärdiga. Alla som arbetar med språket kan behöva den distans som semestern ger för att återfinna den barnsliga förtjusningen inför orden.
eva.martensson@mh.se
