En dag i Johan Pråmells liv? Kom igen!
Jag vill bara gråta. Svenska kändisar verkar ha ett deppigare liv än vad jag har. Det var inte det Gud menade när han skapade glamourmagasinen.
Du får knappast mer underhållande läsning för 39 kronor än du får i nya lokaltidningen Stureplan. Jag är fast. Den ser ut som tidningarna man får gratis på tåg och flyg. Tidningens namn i illgult på den gyttriga framsidan. Högst upp texten La publication glamoureuse, superfashion et très exclusif. Vem kan stå emot?
På omslaget fyra personer som återfinns på tidningens lista över de hundra mäktigaste Stureplansprofilerna. Språket är glad-punschigt. Vimmelsidornas långa texter förklarar noga vem som är vem och vad redaktionen tycker. Sorglöst som tonen i en skoltidning. ”Själva gillar vi Olssons skarpt”, ”Kvällen var välbesökt och kröntes av att Johan Lindeberg visade upp en ny mustaschansning. Bra jobbat, Johan.” Stureplan är gjord av människor som ner till varje gatsten kan kvarteren och deras invånare. Förebilden heter kanske Hamptons Magazine eller Ocean Drive. Tidningar om celebs för celebs. Stureplan är inget för den som vill bevara det svenska språket svenskt. Istället för ”festerna”, ”the parties”. Stureplan är tidningen som spikar igen kistan med den sista döda ironikern.
bryt
Min kärlek till trots, det finns problem (förutom bildmaterialet, för samtliga fotograferade ser sjuka ut) och det hittar man på sidan 43 under rubriken ”En dag i Johan Pråmells liv”. Johan Pråmell är killen som brukar synas på mingelbilder bredvid Britt Ekland och ibland Dolph Lundgren, som han är agent för. Jag älskar En-dag-i-livet-historier. Jag älskar smygkikningar. Jag älskar paparazzibilder för jag tycker alltid Sarah Jessica Parker är snyggast när hon är plåtad i smyg i en lekpark. Men om Stureplan ska ge publiken det den vill, ”små och stora explosioner av glamour, mode, bling-bling, shopping, svenska kändisar, Sveriges och Europas high society, bilder från världens bästa fester…” Ja, då måste den jobba hårdare. Normal svensk glamourpress är ett hemma hos i en 80-tals villa på västgötaslätten hos en av killarna i Arvingarna. Jag vill bara gråta. Svenska kändisar verkar ha ett deppigare liv än vad jag har. Det var inte det Gud menade när han skapade glamourmagasinen. Herren tänkte eskapism och på sjätte dagen gav han oss franska Vogue.
bryt
Januarinumret av franska Vogue är gästredaktörat av Sofia Coppola och det är en dröm. Sida efter sida med collage, snapshots ur en lummig fantasitillvaro. Sofia tar en tupplur med Marc Jacobs (sweet et inspirant). En bild av My fathers Jet. En sida med en kärleksdikt. Suspekt många bilder av Quentin Tarantino (la personne la plus sincère et enthousiaste). En närbild på ett badrumsskåp som buktar av tunga burkar. Två sidor med bilder på kvinnor som perfekt passar in i Coppolas värld där allt är coolt och eteriskt på samma gång. Anita Pallenberg i Côte d’Azur 1971, Anjelica Huston, 1974, Lauren Hutton, 1977. Även den som inte kan ett ord franska får nycklar till Sofia Coppolas filmer. En kvinna som vet att iscensätta både sitt eget och sina fiktiva karaktärers liv, och som ger dig en stund där du tror att du kan det också. Gäller bara att flytta ut ACO-skiten ur badrumskåpet och fylla det med Joelle Ciocco, Bumble and bumble och Valmont-krämer. Ta en polaroid och sätt upp den på kylskåpet. Vips – ett snäpp närmare en dag i livet med Sofia Coppola.
bryt
Så: Stureplan. Ge inte upp er dröm! Ge oss åtminstone en flygtur med Björn Ulvaeus privata plan. Eller cocktails med Cristina Stenbeck. Hell, låt Madeleine vara gästredaktör. Bara inte en dag i livet med Johan Pråmell.
