En förändring är på gång i Kambodja
S-21 ligger mitt inne i Phnom Penh. Det var en gång en skola som under de Röda khmererna förvandlades till ett tortyrcentrum och dödsfabrik. Bara någon kilometer bort ligger dödens fält som svalde offren när de svultits och torterats till döds. Av de 15 000 människor som fördes dit mellan 1975 och 1979 överlevde sju personer.
Den dag jag besöker S-21 sitter en av dem, Bou Meng, där och säljer en bok om sitt liv för tio dollar.
Runt omkring honom finns allt kvar, precis så som det var under terrorns tid. På övervåningarna cellerna i trä där fångarna skulle svältas. Och på nedervåningen de små burarna i tegel dit de fördes när det var dags för tortyren.
En utställning visar målningar av vad som förekom. Vattentortyr, elchocker och tänger som knipsade av kroppsdelar som fingrar, tår och bröstvårtor. I glasskåp hänger redskapen kvar.
Bou Meng och hans fru tog värvning i Röda khmererna när prins Sihanouk manade alla att delta i landets befrielsekamp. De arbetade lojalt för rörelsen, men efter ett par år greps de av sina egna och fördes till S-21. Efter det första förhöret såg han aldrig sin fru igen.
Innan kriget hade Bou Meng försörjt sig på att resa landet runt och måla affischer till film- och teaterföreställningar. Det blev hans räddning i S-21. Efter att ha svultits och torterats en hårsmån från döden hörde han en dag en vakt gå runt i fängelset och fråga om någon av fångarna kunde måla. Han anmälde sig.
Det visade sig att Röda Khmerernas ledare, Pol Pot, ville ha en serie monumentalporträtt av sig själv, att hänga upp på offentliga platser. Ungefär som Mao Tse Tungs porträtt vid Himmelska fridens torg. Under ett och ett halvt år, fram till att vietnamesiska trupper intog Phnom Penh 1979, målade han fyra näst intill fotografiska porträtt av mannen som var ansvarig för folkmordet – och hans egen förtvivlade situation.
Jag är i Kambodja för att föreläsa om den svenska tryckfrihetslagstiftningen och det självreglerande etiska system som PO är en del av. Under en dag diskuterar jag dessa frågor med ett 50-tal av landets ledande journalister och redaktörer.
Mot slutet av dagen diskuterar vi exempel på etiskt komplicerade publiceringar ur svenska tidningar, som Ola Lindholmfallet och uttrycket ”Doktor Åsas sambo”. Jag berättar bakgrunden och de får resonera sig fram till sin ståndpunkt innan jag redovisar min. Vi hamnar märkligt ofta i liknande bedömningar.
Märkligt, eftersom Kambodjas moderna journalistiska historia är så kort. För 20 år sedan fanns det i praktiken inga tidningar. Och märkligt, eftersom journalister och redaktörer förföljts även på senare år. Att en journalist fängslas för sina skriverier är fortfarande inte ovanligt.
Kanske är en förändring på gång. Kambodja är en flämtande demokrati. På seminariet i Phnom Penh talar ministern för information och antikorruptionsfrågor, Om Yin Tieng. Han lovar att det ska bli ett slut på fängslandena och han uppmanar mediebranschen att själv ta initiativ till ett självreglerande etiskt system, likt det svenska. Det är inte en uppgift för staten.
I S-21 räcker jag lite förläget tio dollar till Bou Meng. Han skriver sin namnteckning i boken och med hjälp av en tolk byter vi några ord. Han är ganska nöjd med livet, trots att stora delar av hans familj utplånades av de Röda khmererna. Han känner hur hatet långsamt håller på att slockna.
