En frilansares vånda och ve
Jag vänder mig om i taxin och tittar sorgset på den journaliststudent som sitter i baksätet. Hon berättar om hur hon går andra året på JMG i Göteborg och att hon håller på och skriver ett reportage om en taxichaufförs vardag.
”Jaha. Det låter ju jätte intressant”, säger jag och försöker frammana någon sorts entusiasm för detta ämne som egentligen inte finns där, vilket helt och hållet beror på Alexandra Pascalidou, vars bok Taxi fick mig att somna.
Tjejen i baksätet fortsätter kvittra om hur fantastiskt journalistyrket verkar och hur lärarna på JMG säger att så många som åttio procent kommer få jobb när de slutar där. What?
”Jaså, och vilken verklighet lever era lärare i”, frågar jag sarkastiskt samtidigt som jag berättar att jag själv är journalist.
”Näh, vad fantastiskt. Wow, du journalist”, skriker tjejen.
Jag förmodar att det är vid hennes glädjeskrik över att jag är journalist som jag ska känna mig som om jag vunnit idol… konstigt, den känslan infinner sig inte.
”Så era lärare säger att minst åttio procent av er kommer få jobb?”
”Ja. Jag oroar mig inte alls över framtiden.”
Jag kan inte hindra en högljudd suck komma ur min mun, innan jag spänner ögonen i henne och berättar den chockerande nyheten att i dagsläget ligger elva lediga journalistjobb ute på till exempel platsbanken.
Att det kan vara hundratals sökande på ett tremånadersvikariat, och att de flesta som söker dessa jobb, både journalistvik och fasta tjänster kommer få ett svar som liknar det här: ” Annonsen gav stort gensvar med många kvalificerade sökanden. Urvalsprocessen har varit mycket svår, därför valde vi att istället rekrytera internt. Tack för visat intresse”.
Plötsligt ser det ut som jag släppt ett betongblock i huvudet på denna journaliststudent. ”Men,.. men”, stammar hon. ”Men… frilansa kan man väl alltid göra. Det är väl inte så svårt.” ”Eh, jo… det kan vara riktigt svårt. Jag tror att en karriär som astronaut kan vara lättare att få till.”
I backspegeln ser jag hur hon kryper ihop, tyst med en gråtfärdig min över ansiktet. Oooops. Men någon dag, på något sätt, eller av någon hade hon fått veta sanningen. Och en frilansares vardag… Hmmm. En frilansares vardag kan mest liknas vid en utdragen förnedringsprocess av många samtal till redaktioner med många nej. ”Nej, vi har tillräckligt med material från våra egna skribententer.” ”Nej, vi tar inte in frilansmaterial.” ”Nej, vi har inga pengar.”
Paus. Sedan hör man hur den man pratat med plötsligt inleder ett samtal med någon som står intill. Några minuter dröjer innan personen kommer tillbaks. ”Eh, vad hette du sa du?… Okej… Och vad vill du?” ”Det är så att jag har en idé om…jag har en färdig text om….” ”Nej!” Klick.
Kom hem från Rom för några veckor sedan. Besökte där en Edward Hopper utställning (som kommer turnera i Europa.) Den var inte bara fantastisk utan svindlande på många sätt. I entrén fanns en rekonstruktion av målningen Nighthawks, i vilken besökarna kunde gå in och fota sig tillsammans med de personer som också finns i målningen.
När jag väl sitter där upptäcker jag att en massa viktiga detaljer som finns i målningen saknas i rekonstruktionen, och jag känner direkt att jag måste skriva om detta, samt hur seriösa museer börjat använda sig av billiga turisttrick, som detta, som att bli fotad i en fejkad miljö.
När jag kommer hem tar jag kontakt med några tidningar för att se om jag kan sälja in min idé. Jag ringer bland annat upp Svenska Dagbladet och pratar där med en person på kultursidorna. Jag presenterar min idé och personen tycker att idén är kul, men säger sedan att: ”Men du vet… vi har några farbröder här som reser runt på sådana saker i Europa. Våra farbröder reser till utställningar i Berlin, London och Paris.”
Jag reagerar direkt på att den manliga personen på andra sidan luren använder sig av ordet farbröder. Okej Einstein, och vad gör tanterna på er kulturredaktion? Kanske får de besöka någon liten utställning på Gotland kanske? tänker jag irriterat.
Efter detta samtal ringer jag vidare till kulturredaktionen på Sydsvenskan. Personen som svarar är hyperstressad. ”Ja, hallå!”, skriker personen samtidigt som jag hör ett klösande, knackande ljud från ett tangentbord.
”Hej, jag heter…” Hinner aldrig säga mitt namn innan jag blir avbruten. ”Ja, vad gäller saken?””Jag är frilans och…” Blir avbruten igen. ”Vi har nog med eget material och vi arbetar bara med de vi jobbat med tidigare”, snäser personen. Jag väljer att inte presentera mig eller min idé överhuvudtaget.
Frågar istället personen hur han ställer sig till alla de fantastiska storys som många frilansare sitter på, som aldrig kommer hamna i någon tidning på grund av att de seglivade dinosaurier som sitter där på sina fasta tjänster sedan trettio år tillbaks inte ens är villiga att lyssna på en idé, eller ens har tid att läsa ett idé-pm på sin mejl.
”Det är ett beslut vi tagit i och med alla nedskärningar. Det är sådana val man måste göra i dessa tider”, säger han och ger mig en mental klapp på huvudet.
Visst, jag förstår. För frilansare handlar det inte längre om att man kanske sitter på grymmaste storyn, eller har de bästa kontakterna för att sälja in sin idé. Numera handlar det om helt andra saker.
1) Som att till exempel ringa till en redaktion just i det ögonblick som de saknar material…det handlar om millisekunder.
2) Var aggressiv och på när du säljer in en idé. Prata snabbare än den du pratar med.
3) Var väl förberedd. När du som frilansare nått förnedringens botten och inget funkar, försök igen.
P.S. Sålde till slut in min text till en konsttidskrift.
