En genre på utdöende?

Det är nyttigt att utsättas för granskning, tänker jag och läser avhandlingen i nordisk språkvetenskap, Kåseristil. Om inte annat så är det rätt åt en. Hur många gånger har man inte som journalist intervjuat människor om deras arbete. De sneglar nervöst när man antecknar och säger att det här är ganska komplicerat och går nog inte att beskriva på ett så knappt utrymme. Ibland blir de lite nedslagna när de upptäcker att det som de ägnat ett helt arbetsliv åt, går att sammanfatta på 2 850 tecken. Fullt begripligt, dessutom.

Fast här blir det omvänt. Magnus Fernbergs doktorsavhandling är på drygt 300 sidor och innehåller kort kåserihistorik, beskrivning av kåseristilen och textanalys av många roliga kåserier från Göteborgs-Posten. Som kåsör vet jag att det kan ligga mycket tankemöda bakom en text, det som är lättläst behöver inte vara lättskrivet. Men ändå. Att det var så komplext; modaliteter, textprogression och makrosyntagmer. (Det sistnämnda låter som något som kan göra en magsjuk.)

bryt

När ordet kåsör kommer på tal nämns ofta namn som Bang, Jolo, Eld, Red Top och Kar de Mumma. Det som de har gemensamt – förutom att de kunde kombinationera litterär och journalistisk stil – är att de är döda. Magnus Fernberg menar att kåseri är en genre på utdöende. Han har nog rätt i det. Kåseriet är beroende av allt annat som står i tidningen. Att kåserier sällan gör sig bra i bokform beror på fel plats (mellan pärmar) och fel tid (bäst-före-datumet har gått ut). När innehållet i dagstidningar förändras, så förändras också kåseriet. Förr kunde vardags- och familjeliv vara vanligt förekommande kåsörämnen, men i och med att sådant avhandlas på annan plats i tidningen, så kan ett kåseri i dag lika gärna handla om Bush och börsen. Med ett personligt tilltal. Vilket också blir allt vanligare i dagstidningarna, se bara på rapporteringen kring Knutbyrättegången där personliga skribenter tävlar med varann och vem som är personligast. Allt detta gör att kåseriet snart har spelat ut sin roll – det skiljer sig inte tillräckligt mycket från resten av innehållet i tidningen.

bryt

Krönikorna i Metro har säkert ett mycket högt läsvärde, eftersom de utgör en kontrast mot resten av tidningens torftiga telegramstil. Men där är det ren åsiktsjournalistik som gäller, och litterära kvaliteter i en krönika tror jag inte man hittar ens om man tar makrosyntagmer till hjälp. Magnus Fernberg går inte närmare in på skillnaden mellan kåseri och krönika (den är ungefär 1 500 kronor, krönikan är bättre betald för det är större efterfrågan på sådana texter). I en krönika måste skribenten driva en tes, men det är ungefär det enda som krävs. Kåseriet ska, förutom att ha ett ärende, också ha ett spännande språk.

Avhandlingen slutar när den har blivit verkligt intressant – när diskussionen tar vid. Varför bry sig om en genre som snart är historia? För att samtidigt som kåseriet försvinner, så breder den kåserande stilen ut sig. Det gör det viktigt att förstå och avslöja den, anser Magnus Fernberg, ”då allt mer försåtligt argumenterande, förfinad reklam och politiskt kommenterande sker i lättsamt kåserande stil”. Vilket är lika med en personligt hållen, egen stil. Till slut är alla stilar så Egna, att det enda sättet att skilja sig från mängden blir att inte göra det. Som i Monty Pythons Life of Brian:

– We’re all different!

– I’m not.