En gerillahandling på tunnelbanan
Jag sitter på tunnelbanan och läser en bok. Jag är rätt ensam om det. Alla andra jag ser knappar på en mobil. Några med lurar i öronen, några utan. Inga andra böcker, inga magasin, ingen tidning. Just denna eftermiddag är det inte ens någon som läser Metro.
Att jag läser en bok är ett medvetet val. Jag tycker att jag normalt läser för få böcker och har därför tackat ja till att sitta med i Augustprisjuryn. Det lär komma in så många böcker som jag måste läsa att det inte går att spela Wordfeud på tunnelbanan längre.
Det kan tyckas vara en drastisk åtgärd. Men en person med min ganska klena karaktär behöver en stark medicin. Än så länge fungerar det utmärkt.
Du läser detta, du är kanske skrivande journalist och jag behöver inte argumentera för att läsandet är gott i sig. I stället vill jag här argumentera för det offentliga läsandet.
Att hålla i en bok på bussen, tåget eller tunnelbanan är ett statement. Det är en gerillahandling till försvar för läsning. Kanske bör jag redan här säga att det går lika bra att läsa på Kindle. Jag är inte teknikmotståndare. Hur bokstäverna distribueras bryr jag mig inte om. Det är läsningen jag vill åt. Mediet är inte oviktigt, men läsningen är viktigare.
För någon dag sedan kom det en kommentar på Facebook. En vän som också arbetar med medier meddelade att morgontidningen låg oläst hemma. Dess omslag med prinsessparets kyss hade inte lockat.
”… Jag har fortfarande inte orkat öppna dej. Surfar runt på nätet och lyssnar samtidigt på webbradio från en omvärld där det hänt massvis…”, stod det bland annat att läsa i statusuppdateringen.
Det behöver inte vara kritik mot en viss stockholmstidning, för denna söndagsmorgon hade både DN och SvD samma bild. Och jag erkänner att också jag suckade lite när jag såg bilden. Den var väntad.
Men när jag ropar i huset på morgonen, ”har någon tagit in tidningen?”, är det inte bara för att få veta. Det är mest av samma skäl som jag läser på tunnelbanan. Jag vill föregå med gott exempel. Jag vill göra reklam för läsandet, läsandet som social handling.
Det var också det som fick mig att surna på Facebook-inlägget, och svara lite buttert.
Visst. Det finns inget försvar för dåliga tidningar eller böcker som inte är bra. Sådana misslyckanden finns det, det vet jag om inte annat nu, som jurymedlem. Men jag vet också att det finns många fler bra böcker och att det skrivs mycket intressant i morgontidningarna.
Det var inte heller värderingen av just detta tidningsexemplar som fick mig att reagera, utan att jag såg det som ännu ett led i ett nedvärderande av läsning. Det kom samtidigt några kommentarer som föll in i klagosången. Allt passade in i en slentrianmässig parad om mossiga medier. När jag nu – inför denna krönika – läser inlägget igen ser jag att det kan läsas på många sätt. Men ett av dem är faktiskt att vi inte behöver läsa morgontidningen.
Så vi sitter där och uppdaterar och instagrammar inför andra. Det gör jag också. Det är bra och omedelbart tillfredsställande. Men det är också en reklampelare för en viss typ av mediekonsumtion. Och jag tror att vi behöver visa upp några fler. Om fler ska läsa, då behöver också några föregå med gott exempel.
Min enkla uppmaning inför sommaren är alltså: Läs offentligt!
