En god jul – för Schibbye och Persson?
Ingen dager synes än, knappt en stjärna en gång. Men man säger att julen är i antågande. Blir den god, fröjdefull, hoppfull? I denna stund vet jag inte, det står verkligen skrivet i stjärnorna.
Det här numret av Journalisten kommer läsarna tillhanda den 22 december. Då vet ni hur gårdagens rättegång mot Martin Schibbye och Johan Persson avlöpte i Addis Abeba. Blev de frikända? Blev de dömda, och i så fall till ett symboliskt kort straff eller ett hårt, långt straff? Ska deras anhöriga och vänner dömas med dem till fortsatt ångest – eller blir julen 2012 trots allt en glädjens tid?
Dagen efter den förra etappen av rättegången i början på december mötte jag Filters chefredaktör Mattias Göransson på Arlanda. Han kom direkt från vittnesbåset i Addis. Där hade han än en gång intygat att Martin Schibbye och Johan Persson var seriösa journalister på reportageresa i Ogadenprovinsen, för att ta reda på fakta om Lundins förhållande till lokalbefolkningen.
Mattias Göransson vågade förstås inte tro någonting alls om rättegången, men han höll fram några små hoppfulla intryck. Domarens hållning hade överraskat honom positivt:
– Han ställde intresserade frågor om journalisters arbetsvillkor. Och han släppte fram försvarets vittnen, trots att de kom för sent. Åklagaren bråkade, men domaren viftade bort protesterna.
Det var lätt att dela Mattias Göranssons jakt på hoppfulla signaler. Det var också lätt att dela hans oro. Som redaktör är det han som ensam har burit Martin Schibbyes och Johan Perssons publicistiska öde i famnen. I somras fick Göransson kritik för att han inte omedelbart stod upp till de fängslade journalisternas försvar. Orättvist hård kritik, anser jag. Den lilla tidskriften Filter har knappast Svenska Dagbladets eller Sveriges Televisions resurser men avkrävdes plötsligt en hel informationsavdelnings effektivitet.
Det är ingen djärv hypotes att just SvD eller SVT gärna skulle publicera relevant material av Schibbye och Persson, eller andra "äventyrare", om tillfälle gives, men något hypotetiskt ansvar behöver de ju inte ta. Det är bekvämt.
Reportrarna befann sig på sitt farliga uppdrag för att undersöka händelser som initierats på den tiden vår utrikesminister, Carl Bildt själv, satt i Lundin Petroleums styrelse.
Många gånger har han fått äta upp att han sa:
"Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område."
Det var ett arrogant svar, som antydde att killarna får "skylla sig själva".
I höstas fick Publicistklubben ett argt brev:
"Ni i vänstern drivs av en obehaglig besatthet när det gäller Carl Bildt. Den liknar Palme-hatet i vissa borgerliga kretsar på den tiden det begav sig."
Jag känner mig inte träffad, men visst är det många av pressens drevkarlar som gärna skulle se Carl Bildt snubbla. Liksom det finns andra som har bevarat respekten för hans stora kunnande. Men Schibbyes och Perssons fall är inte en vänster/höger-fråga, lika lite som Dawit Isaaks fall är det. Det är en fråga om yttrandefriheten.
Det mest allvarliga är inte att regeringen tvekade innan den gav de fängslade sitt stöd. Det riktigt kusliga är att så många svenska opinionsbildare, pressröster och medier inte handlade med demokratisk instinkt. I stället lurpassade de som gamla gäddor i vassen. Ingen ville vara först. Fångarna i Addis var verkligen inte riktigt rumsrena på ledarsidorna.
Det var beklämmande att det dröjde flera månader innan de stora medierna hade fattat att detta handlar om det elementärt mänskliga, och om yttrandefriheten. Ingen skall fängslas i jakten på sanningen. Det är allas vårt ansvar att Sveriges samvetsfångar i världen blir fria.
