En helsida om ett absolut ingenting
Det är tisdag morgon, jag öppnar min DN som vanligt. Jag njuter oftast av det. Men denna dag blir annorlunda, och det är väl lika bra att jag delger er något av vad jag i ett omedelbart anfall av emotionell och intellektuell översvämning tilltwittrade min omvärld:
Jag har ett "världen har blivit galen"-ögonblick. Det inträffar när jag har läst DNs helsida om att satirsajten Bakjour stänger. Helsida, ja. En helsida om ett absolut ingenting. Detta måste vara den postironiska journalistikens slutliga manifest i praktisk handling.
Jag har tittat på Bakjour ibland. Den består av otroligt tråkig och yxig humor, med sjok av återpublicerade tweetar som enda återkommande idé. Man anar upphovsmännen: några maniska sorgliga individer som uppslukats av en skärmlek. Glömmer bort att betala räkningar och tvätta sig och jobba på riktigt. Allt går ut på att skärmdumpa nya tweetar, skärmdumpen är det viktigaste livet har att bjuda. Shift! Kringla! Fyra! En perfekt ram ur en perfekt dialog, som vi kan låta stå för sig själv för att den är så uppenbart, blink blink, puckad!
Bakjour fick sitt namn från nyhetsbloggen Ajour. Och nu kan vi alltså konstatera att någon försökte skapa en ny bra journalistisk grej på nätet, medan någon annan ville driva med det. Och vi lät de där "jaga kanin med luftvärnsrobot"-subtila töntarna på Bakjour få det största utrymmet av de två.
Det enda vi kan säga säkert om Bakjours skapare är detta: om de är journalister, så kommer de att träda fram. Inga anonymt bloggande journalister klarar av att avstå sin byline på lång sikt. Tro mig, jag försökte inte ens när jag en gång i den svenska bloggosfärens barndom var en hemlig bloggfarsa.
Och Bakjour behandlas nu i DN som en del av något större, eller en trend, eller en "viktig" faktor i mediesamtalet. Getthefuckout!
Detta är samtiden: Något obegåvat, som Bakjour, upphöjs av nervositet till något begåvat. Medier vill inte verka lättsårade eller elitistiska eller vad det nu kan vara – och tappar därför sin självständighet. Vi tror plötsligt att det där fenomenet är något vi måste bry oss om, att den där rösten är någon som vi måste lyssna till eftersom det möjligen verkar som om andra gör det. Hela landet hålls mediagisslan och det normala kritiska tänkandet tappas bort i höjd med ingressen.
Det borde få ett eget ord, det där fenomenet. Vad tror ni om schulmanisering?
ANDREAS EKSTRÖM
kulturjournalist på Sydsvenskan
P.S. I senaste Icon läser jag en sida om blommor och en krönika av Jan Gradvall direkt efter varandra. Blomsidan visar sig vara en annons. Men typografin är identisk i varje detalj! Annonsmärkningen kan kanske kallas "klar till halvklar".
Tre insikter: Jag avskyr advertorials, inser att de kanske kan vara nödvändiga för vissa mediers överlevnad, samt anser att man går för långt när man lånar ut hela sin redaktionella typografi.
