En högersväng att prata om
Tre liberala ledarsidor i Sverige har på kort tid har gjort betydande hållningsförändringar. Jag talar förstås om Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen.
Ledarsidor, brukar man ibland säga, har inget större inflytande. I så fall skulle ju en majoritet av svenska folket rösta liberalt.
Jag tror att det är en grov missuppfattning.
Bra opinionsjournalistik påverkar inte omedelbart genom de åsikter som framförs, utan ännu mer genom att sätta dagordningen för vad vi pratar om, och hur vi gör det.
Göteborgs-Posten har bytt ut hela sin ledarredaktion och tagit ett steg till höger i så gott som alla frågor.
Dagens Industri har i en rad häpnadsväckande texter anammat Sverigedemokraternas självbeskrivning, och propagerat för att skrota Decemberöverenskommelsen, på ett sätt som inte lämnar mycket utrymme för annan tolkning än en önskan om borgerlig regering med stöd från Sveriges reformerade vit makt-parti.
Expressen har ändrats minst av dessa tre, men skickar testballonger i migrations- och integrationsfrågan som allt mer börjar likna missiler.
Det tycks främst vara de tre redaktörerna som personligen driver ändringarna. Alice Teodorescu, PM Nilsson och Anna Dahlberg skriver texter på sina liberala ledarsidor som bara med svårighet kan pressas in under det liberala paraplyet. Inte alltid, förstås. Men tillräckligt ofta för att det är befogat att tala om en kursändring. Särskilt viktiga exempel kan hämtas från Almedalsveckan, då både PM Nilsson och Anna Dahlberg skrev texter som jag tror kommer att bli föremål för framtida forskning när normaliseringen av den främlingsfientliga högerns retorik år 2015 ska undersökas.
Man kommer att säga att den gick snabbt.
Man kommer att säga att förmenta liberaler gick i bräschen.
Ida Ölmedal sammanfattade den 2 juli på Expressens kultursida PM Nilssons glidningar så här:
”Det är en text som är så naiv i sin beskrivning av Sverigedemokraterna att man skulle vilja be Nilsson läsa sin dagstidning ibland och gå en grundkurs i modern historia.”
Jag undrar i mitt stilla sinne var ägarna befinner sig i detta. Är det som sker något som familjerna Hjörne och Bonnier alls funderar över? Spelar sådant någon roll?
Jag tror kanske inte att det gör det längre.
Om Alice Teodorescu, PM Nilsson och Anna Dahlberg tar sina uppdrag på tillräckligt allvar, vilket jag är övertygad om att de gör, så bör de sätta sina nylanserade idéer i en kontext, givet den egna tidningens historiska hållning.
Det har skvallrats friskt om Bonnierkoncernens eventuella bud på Aftonbladet under sommaren. Branschen räknar på priser och möjligheter på alla möjliga vis. Men tänk om man skulle vara så gammaldags att man blandar in lite ideologi också?
Enligt min mening bör familjen Bonnier fundera på om det är förenligt med familjens flerhundraåriga publicistiska tradition att ge ut en dagstidning med en ledarsida som vilar på socialdemokratisk grund. Det är det kanske. Det kan kanske ses som ett sätt att ta mångfaldsansvar. Jag skulle tycka att det vore acceptabelt, om det var genomtänkt även ur ideologisk synvinkel – det är den totala tystnaden mitt under pågående kursändringar här och där som gör mig illa till mods.
Varför det har blivit så här är jag inte kapabel att överblicka, och på intet sätt vill jag påstå att ledarsidesjournalistik skulle vara min specialitet. Jag tror att det behövs mer tid för att förstå detta rätt. Men något kan man se:
Grupperna som vi kanske kan kalla ”näringslivshögern” känner djup frustration över att SD inte ”räknas in” i det borgerliga underlaget. Det handlar inte om ideologi, utan mer om realpolitik. Kan man få makten så bör man ta den, och så får man hantera eventuell dålig lukt senare. Möjligen hänger det i sin tur samman med ett ganska primitivt sossehat i denna grupp: Socialdemokraterna regerar – de måste stoppas till vilket pris som helst.
Och så finns det en annan liten detalj som gnager, en journalistisk:
Jag och många med mig har länge argumenterat för att de osignerade huvudledarna måste bort. Det kan ju verka lite otidsenligt att tänka sig att en tidning ”tycker” något, liksom kollektivt, i sin organism. Särskilt eftersom landets chefer över ledarredaktioner numera sällan eller aldrig har något inflytande över resten av verksamheten.
Men det finns ett motargument.
Så länge en redaktör för en ledarsida har till uppdrag att se till så att det finns en osignerad politisk riktningstext i tidningen varje morgon, så stärks möjligen känslan av att uppdraget går bortom den enskilde. En huvudledare är större och viktigare än en krönika, eller en analys, eller en kolumn, eller vadhelst vi nu vill kalla det.
I en tid då individen börjar väga tyngre än både plattform och ämbete blir den signerade texten av ledarsidornas redaktörer mer lästa och spridda än huvudledarna. Det tycks passa vår tid bättre.
Samtidigt går något viktigt förlorat. En huvudledare signalerar inåt: den som skriver denna text har ett särskilt ansvar för att förvalta ägarnas vision, men också tidningens intellektuella historia. Kursändringar bör göras med varsamhet, och de bör vara väl förankrade.
Något är det, med hastighet och innehåll i de pågående förändringarna på GP, DI och Expressen, som antyder att det inte alls förhåller sig så.
ANDREAS EKSTRÖM
Kulturjournalist på Sydsvenskan
Läs Bengt Olof Dikes debattartikel här.
