En karantän kan göra gott
Äntligen kommer den, lagen om karantän för politiker som går till näringslivet. Den är efterlängtad. Ingenstans i världen har man så dålig koll på sina toppolitikers karriär som i Sverige.
Det råder en närmast pinsam samsyn om detta. Inget parti, utom möjligen SD, kommer att hejda civilminister Ardalan Shekarabis förslag. Och förslaget i sig är ganska modest. Det ska inrättas en nämnd dit tidigare ministrar och statssekreterare blir skyldiga att anmäla nya uppdrag. Vid intressekonflikt kan de få sitta i karantän i högst ett år. Om någon struntar i lagen ges ingen påföljd. Man hoppas väl att publicitet och vanära ska avskräcka den girige. Kritiker varnar för att lagen är för tandlös.
En smula karantän hade klätt såväl Göran Persson, Anders Borg som Filippa Reinfeldt, men det svårslagna rekordet i fräckhet har Björn Rosengren. 2002 lämnade han den socialdemokratiska regeringen. Då hade han som näringsminister avreglerat Telia och nasat Teliaaktier till svenska folket. Aktien kostade 85 kr men sjönk omedelbart. Den har aldrig återhämtat sig.
Just 2002 hade Teliaaktien bottenrekordet 25 kronor. Då tackade Rosengren för sig och gick raka vägen till Stenbecksfären, med MTG-gruppen, Metro och framför allt Tele 2 – Telias värsta konkurrent! Rosengren, som hade förhandlat med Norge och Finland om stora teleavtal, och som kände Telia som sin egen ficka. Experterna hickade till. Men ingen bråkade. Rosengren anmäldes till KU, men det rann ut i sanden.
Tanken bakom karantänlagen är att minska risken för korruption. Sverige som alltid ligger bra till i internationella jämförelser har i år halkat ner fyra steg, och är nu sämst i Skandinavien. Det är skandalerna på Transportstyrelsen och Polismyndigheten som drar ner, menar Transparency International, som är bekymrade.
Ibland tycker man att karantänsregler skulle vara bra på and-
ra fält än politikens. Medierna går ju inte fria. Tänk efter – i dessa dagar hoppar journalisterna strömhopp från en krympade mediebransch till bättre avlönade jobb som kommunikatörer och PR-konsulter i kommuner, myndigheter och företag. Det går två kommunikatörer på varje journalist nuförtiden. En liten karantän skulle kanske vara klädsam ibland?
Kamratkorruption går vi inte heller fria från i medievärlden. Eller vad ska man kalla Ove Joansons häpnadsväckande kompisrekrytering 2015, när han satte vännen Tomas Brunegård i Sveriges Radios styrelse. Det var ett dubbelfel i den högre skolan. För det första hade Ove Joanson som konsult i Stampen, medan Brunegård var boss, tjänat miljonbelopp. För det andra hade Brunegårds vanvettsaffärer i pressbranschen lett Stampen till randen av konkurs. Följden blev som bekant en smärtsam rekonstruktion som fick betalas av staten och fordringsägarna, till exempel ett gäng fattiga frilansar.
”Han borde ta ansvar för sitt svaga omdöme och lämna styrelsen för Sveriges Radio”, skrev jag grötmyndigt i Göteborgs-Posten. Inte hjälpte det.
Tomas Brunegård försäkrade att han var så van vid kritik att han hade slutat lyssna för länge sedan. Ove Joanson i sin tur tyckte det var småaktigt att prata om pengar. Brunegård ställde ju upp för en spottstyver, 64 000 kronor om året. Ja, det är oklart vem som korrumperades av vem – men att det var omdömeslöst att sätta Brunegård i SR-styrelsen var glasklart. Han insåg det själv med tiden, och avböjde omval. Varför vet jag inte. Kanske var det för oglamoröst i Radiohuset, kanske insåg han sent omsider att en liten karantän skulle göra gott.
