En partiskhet som jag inte rår över
Jag skulle vilja vara ett blankt blad. Jag skulle vilja vara lika otvivelaktigt opartisk som tja, säg Claes Elfsberg som nyhetschefen i slutet på 90-talet namngav som ett föredöme i opartiskhet och objektivitet när jag ville bli nyhetsreporter. Jag var nämligen ”för mycket invandrare”.
I alla år har jag värjt mig och avvisat partipolitiska erbjudanden och lukrativa gig som skulle äventyrat min journalistiska integritet. Förgäves. Sent omsider inser jag att vissa av oss, oavsett vad vi gör, aldrig kommer att bli Claes Elfsberg.
Utöver det kulturmarxistiska korset som vi alla journalister bär på, har min Golgatavandring ytterligare fyra journalistiska kors.
Först och främst mitt kön. Som butlern i ett Agatha Christie-mord, så är vårt kön den första misstänkta när brottet är partiskhet.
När en man påtalar orättvisor har han pondus och rättvisepatos.
När en kvinna gör det är hon gnällig och ombeds ta av sig offerkoftan. Men partiskheten kan ingen sudda ut från betraktarens öga som verkar oförmögen att lyfta blicken från våra underliv.
För det andra, mitt invandrarskap – uppenbarligen en gängtatuering som gör oss som är måltavlor för rasism och nazism till partiska och därmed odugliga i vår yrkesutövning. Som av en händelse sorteras vi bort för att inte trasha trovärdigheten med vår blotta existens. Ty den i sig kan tolkas som ett ställningstagande för vår rätt att få finnas, andas, ta plats.
För det tredje, min uppväxt i en av Sveriges fattigaste förorter. Ett mångkulturens och marginaliseringens Mecka. Ett bespottat betongrike där vi alltid fick vara ”dom andra”. Ett FN i miniatyr som lärde mig se skillnad på människor bortom hår- och hudfärg, kultur och religion. Men där lärde jag mig också hur medier, medvetet eller omedvetet, föll för frestelsen att klä världen i ett dikotomiserande narrativ av Vi och Dom.
”Man kan ta en kille ur Rosengård men man kan inte ta Rosengård ur en kille”, har Zlatan sagt. Det gäller även oss tjejer. Rinkebyränderna sitter i men de gör oss som växt upp i Råslätt, Rågsved eller Rosengård lika partiska som alla andra.
För det fjärde, min arbetarklassbakgrund som fått mig att framhäva välfärdssamhällets förtjänster med bibliotek och fritidsgårdar och kommunala musikskolan dit jag sökte min tillflykt från ett trångt och bråkigt hem. Tack vare det samhället som fungerade som en social studsmatta skriver jag idag krönikor i Journalisten.
Trots att jag är vacker, vit och välutbildad, kristen och europé och därmed har kvalat in bland de privilegierade som sällan ses som partiska för att de alltid utgjort normen, identifierar jag mig fortfarande med de fattiga. Min klassresa är en daglig påminnelse om var jag kommer ifrån och min lojalitet finns fortfarande hos dem som kämpar för att överleva.
Det är dessa identiteter och erfarenheter som gjort mig till den jag är och de har fått vissa att anklaga mig för partiskhet.
Debatten om partiskhet som blossat upp är både nödvändig och komplex. Det är mycket som står på spel under supervalåret. Men om medierna verkligen menar allvar med sina mångfaldsplaner borde de sluta vara så ängsliga. Att inte ta ställning mot rasism och sexism är också ett ställningstagande. Att stämpla erfarenheter som avviker från normen som partiska är ingenting annat än en sofistikerad manöver för att motverka mångfalden, pluralismen och polyfonin.
Så ja, jag är partisk. Jag är partisk när det gäller sexism och rasism. Jag är partisk när det gäller orättvisor och maktmissbruk.
Något blankt blad blir jag aldrig. Jag förmår inte förhålla mig objektivt till rasism, sexism och segregation. För sådana som mig kan dessa frågor inte reduceras till partipolitik. För oss är det en fråga om liv och död.
