En robot kan skilja på ”de” och ”dem”

Läser man artikeln till slut är man inte helt över­tygad, även om AI ännu har en del att lära. Men det kommer nog. 

På Lindholmens Science Park i Göteborg sysslar ett gäng forskare och mediefolk med att utreda olika aspekter av AI, medier och demokrati. De är inga skeptiker, snarare entusiaster, med en stark tro på att AI ska fixa de tråkiga rutinjobben och lämna över dyr arbetstid till geniala grävande reportrar. 

I fjol kom en rapport från Lindholmen där femtio mediechefer vädrade framtiden på AI-området. Många andades oro över att inte befinna sig i framkant.

Annons

Några chefer var redan rädda för att personalen i vanlig ordning skulle vara skraj för förändringar. Man såg framför sig gamla murvlar som desperat klamrade sig fast vid typometern. En energisk chef betonade hur viktigt det var att ledningen pekade uppifrån och ner, och att alla gick i takt.

En av redaktörerna för rapporten ”AI och automatisering”, docent Jenny Wiik, förklarade att den gamla striden mellan Ordet och Pengarna var bilagd: ”Idag är det inte längre kontroversiellt att tänka på publiken som konsumenter och journalistik som en produkt”.

Med risk för att vara gammaldags säger jag att det beror väl på vem du frågar, Jenny. Som skribent kan det ju hända att jag ibland vill vända mig direkt till medborgaren och inte till kunden, även om det är hen som har betalat prenumerationen.

Men Jenny Wiik har förstås rätt i att vid automatiseringen av journalistiska arbetsuppgifter uppstår nya logiker. Och det är nog en liten revolution på gång.  Wiik skriver om den växande grupp av produkt­ägare som håller på att inta scenen, och för med sig ”marknadstänk” och fokus på ”användarupplevelsen”. 87 procent av mediecheferna i Jennys enkät håller med om att ”journalistiken måste grundas mer på användarupplevelse och mindre på ’magkänsla’”.

Det låter som en ledande fråga. Vad är ”magkänsla”? Är det att själv gissa sig fram till att läsarna vill ha bantningsrecept, pensionsråd och hälsolarm, ­eller att låta algoritmerna bestämma samma sak? ­Eller är ”magkänsla” allt det som kan sammanfattas under begreppet redaktionell kultur? Att redaktörer samtalar med varandra och i förekommande fall med läsarna? Nog låter det som en fråga som kunde dryftas, åtminstone ibland.

Produktägaren Sören Karlsson ser framtiden an med tillförsikt. Efter att ha varit utvecklingschef på Helsingborgs Dagblad är han sedan 2016 vd på United Robots. Det är Sörens robotar som redan idag kollar fotbolls­resultat, mäter börsens fluktuationer och räknar ut morgondagens väder åt massor av svenska tidningar. Robotarna skriver också notiserna förstås, ofta med den äran. Det tänker vi sällan på, vi som läser robotskribenterna i tidningen.

2020 spådde Sören Karlsson att inom fem år skulle mer än hälften av innehållet i en morgontidning vara skrivet av robotar, ”om tidningen väljer att automatisera allt som går och anpassar sina publiceringsstrategier”. Vi är på god väg.

Det är förstås bra att det är Sörens robotar som får stå i hällregnet och bevaka de lokala fotbollsmatcherna, så att riktiga unga reportrar slipper. Men de hade kanske lärt sig något där i regnet. Om fotboll, eller om folk, eller om språk. Skriva lär man sig genom att träna, precis som fotboll. Sörens robotar kan ju stava från födseln, och har inga som helst problem med att skilja på ”de” och ”dem”. Det är orättvist.

Vi får vara tacksamma om det inte går som i Grönköping, där man storsatsat på AD – Artificiell Dumhet.