En sorgeprocess
Beslutet var inte fattat på något medvetet plan. Det var något som liksom bara blev. Många av de före detta kollegorna på Arbetet var inte bara arbetskamrater utan också vänner. Vänner brukar man vilja träffa.Men jag höll mig undan på ett lite suddigt sätt. Var ständigt på väg till olika mötespunkter och återträffar men fick för det mesta förhinder i sista stund.
Beslutet var inte fattat på något medvetet plan. Det var något som liksom bara blev. Många av de före detta kollegorna på Arbetet var inte bara arbetskamrater utan också vänner. Vänner brukar man vilja träffa.
Men jag höll mig undan på ett lite suddigt sätt. Var ständigt på väg till olika mötespunkter och återträffar men fick för det mesta förhinder i sista stund.
Så här några månader senare tror jag att det var mitt undermedvetna som på ett milt men bestämt sätt såg till att jag inte alltför ofta konfronterades med påminnelser om det bittra slutet.
På ett plan förstod jag nog att det handlade om en sorts sorgeprocess som skulle ta sin tid. På ett annat pågick ett idogt förnekande.
Visserligen tog det flera veckor innan handen vande sig av med att automatiskt sträcka sig efter tidningen för att se hur ”vi” hade behandlat ditten eller datten fråga. Sådana jämförande studier var en del av den dagliga rutinen, lika självklara som att stiga upp ur sängen eller borsta tänderna. Nu och då föranledde granskningen ursinnesutbrott över missade, felvinklade eller bortschabblade grejer. Andra gånger fylldes bröstet av stolthet. Åh så bra det blev! Tänk vad vi ändå kan!
Trots att tidningen var så sliten och fattig och vi som jobbade där hade levt i kris längre än någon av oss ville minnas och trots att vi ibland förundrades över att vi alls fick ihop en tidning under gällande omständigheter tvivlade vi aldrig på att det vi gjorde hade betydelse. Att det i någon mening var viktigt.
Det är klart att det blev tomt när allt tog slut. Men saknaden gick ändå att vänja sig vid. Och ilskan, ja nog var det så att den mildrades lite allteftersom veckorna och sedan månaderna passerade och det ibland gick att skymta en sorts antydan till ett liv efter Arbetet.
Trodde jag.
Nu har jag sett Fredrik Gerttens ”Mordet på en tidning” tre gånger. Och blivit lika ursinnig varje gång. Jag trodde jag gråtit färdigt under de sista förfärliga veckorna och efter den makabra auktionen där våra datorer, kompletta med gamla minnesanteckningar, brev och artiklar, såldes ut. Jag hade fel.
Filmen blev färdig i samma veva som det blev känt att Metall investerat fem miljoner i flashiga Stockholm News samtidigt som vi slogs för livet i Skåne. Det gjorde det inte direkt lättare att se vår egen förnedrande dödsdans i repris.
Nu har det gått fem månader sedan Arbetets död. Den visade sig vara en del av en epidemi. Stockholm News har också dött, trots både cowboyboots och arbetarrörelsepengar. FLT gick i graven liksom 24 timmar och Bonniers IT-satsningar. Vem står på tur härnäst? Tro inte att vi sett slutet. Tvärtom pågår utvecklingen mot Tidningen Tidning i rask takt. De allt tätare attackerna mot upphovsrätten är bara ett av leden i denna process.
Journalistiken har inte på många år varit så hotad som den är i dag.
Men var finns debatten? Engagemanget? Glöden?
Det kanske bara är rätt åt oss att tystnaden sänker sig över landet.
