En Svensk Dam tiger
Som många andra i veckopressen lever tidningen Svensk Dam i pressetikens debattskugga. Det är i praktiken svårt att tala om en gemensam journalistisk etik.
År 1980 stod den då TV-ovane Jan Guillou som gästkrönikör i TV-programmet Bakom Rubrikerna och vräkte ett lass fördömanden över Svensk Damtidning. "En ständigt ljugande och bluffande skvallertidning, med falska drottningcitat och systematiska bedrägerier", var omdömet. Framför allt handlade det om att tidningen påstods ha byggt en artikel på citat från drottning Silvia utan att ha träffat henne.
Svensk Damtidnings redaktör Lisa Winnerlid protesterade. I nästa utgåva av programmet gick hon i svaromål och hävdade – dock utan närmare specifikationer – att man visst hade haft direktkontakt med drottningen, att kritiken var grundlös och Guillou en lögnare. Debatten fortsatte i Bakom rubrikerna i ett par omgångar, och kom sedan att behandla Guillous vandel lika mycket som tidningens.
Under denna tid och fram till åttiotalet debatterades veckopressens journalistik ofta i kåren. Ibland även herrtidningarnas. Men någon gång under 80-talet hände något. Det var som om den kolorerade pressen liksom försvann ur den journalistiska debatten. Veckotidningarna hamnade i mediedebattens skugga.
När jag denna höst råkade bläddra i Svensk Damtidning noterade jag att flera artiklar var uppbyggda som intervjuer med ytterst svåråtkomliga kändisar – som Elin Woods. Ingenstans i texten stod något annat än att det var Svensk Damtidning som talat med Woods om sin skilsmässa. I ena högra hörnet fanns dock en liten bild av framsidan på en utländsk veckotidning. Blott de invigda förstår: detta var källan.
Lite längre fram i samma nummer finns en annan artikel med direktcitat från Hovets avgångne presschef Nina Eldh. Inget konstigt med det. Men så avslutas artikeln med en liten kommentar: Vi har sökt Nina Eldh för en kommentar men inte lyckats nå henne.
Hela artikeln var alltså en rewrite, men utan att tala varifrån uppgifterna kom ifrån. De kan vara direkta påhitt. Ingen vet.
I nummer 47 i november blir det både kryptiskt och komiskt, när norska kronprinsparet intervjuas. Av någon, oklart vem, var och när. Men knappast av artikelskribenten Johanna Lejon. Lite komiskt blir det att ett av citaten avslutas "säger kronprinsparet". Gjorde paret sitt gemensamma uttalande genom att tala i kör?
Om dessa citat är påhittade är problemet mindre. Då är det fiktion, och det finns inga lagar mot att ljuga för läsarna. Så länge man inte uppenbart förtalar någon. News of the World. Även om det strider mot den så kallade yrkesetiken.
Om uttalandena har en bakgrund från verkligheten är hanteringen dessutom möjlig att lagföra för upphovsrättsbrott. Det finns en HD-dom på det. I den så kallade JAS-domen dömdes Aftonbladet nämligen för att ha använt citat utan de intervjuades medgivanden. Upphovsrättslagen förbjuder journalistiskt snylteri. Det är förbjudet att använda citat för att "sätta färg" på en framställning, var motiveringen i JAS-målet.
Så speciellt mycket tycks i alla fall inte ha hänt på Svensk Damtidning på trettio år.
Skillnaden är att ingen bryr sig om saken längre.
Själv sökte jag tidningens redaktör Karin Lennmor med frågor om redaktionens hantering i några veckor, via mejl och telefon. Hon svarade inte.
Det är kanske skönast så. Är var sak på rätt sida om diskbänken får vi inga problem. Men det innebär också att Journalistförbundets etiska regler i praktiken bara är en angelägenhet för en del av yrkeskåren. Det är detta förhållande som ligger bakom de hätska anklagelserna om finjournalister mot fuljournalister.
Vi har utvecklat en journalistkod där varje genre lyder under sina egna regler. De flesta oskrivna. Som att skvallerjournalistiken får ljuga eller stjäla citat, som att inrednings- och bostadsjournalistiken handlar om att hylla de perfekta familjernas sköna boenden, som att mycket av branschjournalistiken gärna låter sig bjudas på resor till presskonferenser och vill hålla en positiv grundton.
Och i den officiella riksjournalistikens centrala rum, de stora morgontidningarna och SVT, där dväljs finjournalistiken. Där journalistavtalets etiska skrivna kod vördas. Och där är det ofta är noga med etiketten och etiken.
Bara när genrerna krockar – och våra förväntningar med dem – uppstår ful musik. Egentligen är detta förhållande bara en påminnelse om att det inte finns en "journalistik" utan många. Rimligen är lösningen att journalisternas yrkesförbund får flera sektioner, där var och en har ett för ändamålet rimligt anpassat regelverk, vad gäller etik, metodik och praxis. Och nej – innan läsarna börjar yla – mina ord är inte uttryck för Journalistförbundets linje. De kanske rentav är i strid med förbundets.
Men rent personligen maler det i mig att se den dubbla moral som finns i journalistikens vardag. Med höga etiska anspråk i kårens centrum, som betraktas som helt irrelevanta i dess periferi. Vi behöver ett regelverk som i praktiken kan tas på allvar – och är anpassat för den egna, specifika verksamheten. Förhoppningsvis kunde det leda till en yrkesetik som är anpassad och angelägen för alla journalister.
Paul F.
PS: Under ganska långvarigt researchande har jag mött ett märkligt fenomen. Folk berättar beska sanningar för mig om något känsligt ämne, och lägger sen till: ”Det kan du skriva, för det står jag för!” Men lika snart gör de tillägget: ”Men jag vill inte ha med mitt namn.”
Nähä. Att ”stå för” sina uppgifter betyder alltså inte längre att personligen öppet vittna om deras sanningshalt – utan att försöka fösa in saker i offentligheten som man i hemlighet bedyrar är sanna. Ofta är det just den öppna källan som skiljer skvaller från uppgifter/yttranden.Vem är det annars som "står för" utsagan?
