En vädjan till alla journalister
Drevet gick på Twitter i lördags natt. Det började med att några enstaka, skarpt avståndstagande meddelanden tickade fram i min telefon om att någon rasist tydligen hade spridit hatbudskap om den kritiskt hjärtsjuke brittiske fotbollsspelaren Fabrice Muamba, som några timmar tidigare hade förts till intensiven direkt från fotbollsplanen.
Snart klibbades meddelandena ihop till ett slags virtuella AFA-mobbar, aggressivt uppumpade av varandras retweets, skanderande rasistens namn.
Så vem var han?
Offret för drevet var en kille i övre tonåren, vars namn vi nu, i dagsljus, kan utelämna eftersom det inte har någon som helst relevans. En timme tidigare hade han varit helt okänd, men strax efter midnatt var han plötsligt på allas läppar och fingertoppar, den mest omtalade personen i svenska sociala medier, känd för att ha formulerat en vidrigt rasistisk sentens om Fabrice Muamba.
Eller hade han det?
Det killen hade twittrat var så osedvanligt rått att jag kände att jag behövde veta något mer om vem han var. Månne en Sverigedemokrat som råkat släppa den politiska korrekthetens gard efter lördagsgroggen?
Jag kollade snabbt bakåt i hans twitterflöde. Där fanns ingenting som ens med den största fantasi kunde tolkas som rasistiskt, inte den tunnaste tillstymmelse till ledtråd. Tvärtom verkade han bara allmänt schysst och kul, tyckte mig känna igen min egen, jämngamla son i jargongen och glädjen… och så blev det tyst i hans feed i ett par timmar, innan den där plötsliga rasisttweeten.
Jag gick vidare till hans facebookprofil och kunde bilda mig en ganska klar uppfattning om killen – nyss gått ut gymnasiet, kunnig och seriös musiksmak (Joy Division, Pete Doherty) samt medlem i en facebookgrupp för Salem al Fakir-fans. Sannerligen inget kännetecknande för en presumtiv tokrasist. Jag tänkte direkt att stackaren antagligen hade blivit utsatt för en ”twitter-rape”, ett brutalt skämt av någon i hans lördagspartystökiga omgivning som i ett obevakat ögonblick lånat hans telefon och twittrat den idiotiska formuleringen på hans autoinloggade konto.
Dagen efter gick jag tillbaka till hans twitterflöde och fick det bekräftat. Killen satt nu och skickade förtvivlade ursäkter till mängder av twittrare vars avsky han oförskyllt dragit på sig natten innan; förklarade att han blivit utsatt för en smaklöst skämt av en för honom helt okänd person.
”Förlåt, det var en rape… det var en rape, förlåt… det var en rape, förlåt, jag är så långt från rasist man kan vara… det var en rape, jag ber om ursäkt!!!”
Det sved i hjärtat att läsa. Det var ju inte den här killen som skulle be om ursäkt. Förutom från den smaklöse, anonyme skämtaren borde ursäkterna gå i motsatt riktning, från mobben som både dömt och straffat en oskyldig privatperson ohörd; behäftat hans för- och efternamn och twitterkonto med de grövsta av anklagelser.
Mitt i den ändlösa raden av förlåtsvar utvecklade han, uppgivet:
”Min twitter har under natten blivit rapead! Det där med källkritik på sociala medier existerar INTE!”
Att frågan om källkritik inte hade väckts av någon av alla journalister som deltagit i hatmobben, utan av det 19-åriga offret, chockade mig. Och inte nog med det – här fanns journalister som vägrade se att de gjort något fel, som tog emot killens ursäkt men inte medgav någon skuld i gengäld.
När jag bad en av dem – radio- och tv-profilen Cissi Wallin, tillika aktivistiskt självförkunnad antirasist – om en kommentar svarade hon: ”Jag har inte tid att kolla alla som skriver saker.”
”Men du hade tid att sprida falska rykten om en oskyldig privatperson till alla dina followers”, fortsatte jag, och Cissi Wallin slog ifrån sig ytterligare: ”Men snälla, hur skulle jag kunna veta att det inte var något korkat han hävt ur sig?”
Jag gav upp – och kände mig uppgiven även på ett djupare plan. Faktum är ju att detta bara är ett av många tidstypiska exempel på att en av journalistikens främsta vetenskapliga dygder, källkritiken, är reellt hotad (jag har tagit upp detta i flera av mina senaste Journalistenkrönikor). Inte ens en journalist som jobbar huvudsakligen med samhällsdebatt – Cissi Wallin har egen pratshow i Radio 1 och är fast medarbetare och bisittare i TV4:s Kvällsöppet – förstår dess enklaste väsen och grunder. När jag frågade henne om hennes retweet av en falsk anklagelse mot en privatperson såg hon instinktivt bara sig själv och sina känslor, inte sin roll i en lynchmobb. Hon hade anklagat en oskyldig – men identifierade hellre sig själv som oskyldigt anklagad.
Det sägs ibland, klichéslarvigt, att sociala medier ställer nya krav på journalister. Men det fungerar precis tvärtom. Ingen journalistutbildning berör detta, och yngre generationer av journalister närmast uppmuntras att rida in på höga chattrumshästar i journalistiken. Twittergurun Emanuel Karlsten kunde enligt en sådan egenmotiverad logik ägna en hel nyhetskrönika i Dagens Nyheter i höstas om uppstarten av hans nya entreprenörsprojekt – visst, många ifrågasatte det då, men kommer vi att göra det om fem eller tio år? Och hade DN sett det som oproblematiskt att publicera den för fem eller tio år sedan?
Min uppgivenhet är förlamande. Jag kan skriva en sådan här krönika men inte forma den som en tes, inte se någon utväg. Det enda jag kan göra är att väjda till åtminstone alla på sociala medier med en inre journalist inom sig:
Vi kanske inte alltid är i tjänst, men vi kan aldrig klä av oss vårt kall. Innerst inne lever vi på nyfikenhet och inte på narcissism. Och vi lever högt på att ha direkt kontroll över trovärdigheten i, och källan till, vad vi skriver och sprider.
KJELL HÄGLUND
