En våt dröm för en kickskadad nyhetsnerv
Semestern tillbringade jag i USA. Tid för vila och reflektion. Tid att logga ur.
Men med handen på hjärtat och oss mediejunkies emellan, vem kunde sommaren 2017 logga ut? Vem hade ro till att ligga på stranden och lapa den sol som Trump vill ta ifrån oss?
Med globala huvudrollsinnehavare som Kim Jong-Un, Trump, Putin och Erdogan måste det ha varit motigt för HBO att lansera sjunde säsongen av Game of Thrones.
Men att röra på sig är viktigt oavsett vad världens ledare hittar på.
Så det fick bli många timmar på ett amerikanskt löpband, på ett gym där CNN rullade på en megastor skärm. Hur speglade då TV-jätten den dramatiska utvecklingen i världen? Det återkommande budskapet, som hann upprepas många gånger under varje löppass, var att kanalen är USAs mest betrodda. Men som vi alla vet – den som är viktig och relevant behöver inte påpeka det i tid och otid.
Detta aldrig sinande skryt fick mig att förstå Trump-sympatisörernas förakt mot CNN. Kanalens självhävdelse gick mig på nerverna. Och det handlade inte bara om tjatet om kanalens trovärdighet.
Det här var sommaren då programledare, analytiker (ofta journalister) och tyckarna (också ofta journalister) inte kunde sluta prata om presidentens senaste utspel. Särskilt inte om det handlade om medierna (vilket det frapperande ofta gjorde). Kommentarer på kommentarer på kommentarer. Metajournalistik i kubik. Trots detta var det svårt att slita sig från CNN. För visst var det underhållande. Yupp! Och angeläget. Indeed. Men också: enormt självupptaget.
Upplägget var övertydligt – journalister i olika paneldiskussioner som kommenterade andra kollegors kommentarer. Referenser som mellan olika medieorgan flög fram och tillbaka.
En våt dröm för den kickskadade nyhetsnerven. Men de viktiga sakfrågorna trillade bort i periferin, medan journalistkåren och journalisterna dominerade centrum.
Efter ganska många miles på löpbandet kändes det inte som om det bara var den amerikanske presidenten som led av narcissism. I stället för de stora berättelserna som förklarade en politiskt galen sommar fick jag kommentarer, kommentarer och kommentarer. I realtid. CNNs självfixering är ganska tidstypisk. När trösklarna sänkts så lågt att varenda kotte kan bli mediestjärna måste redaktionerna slåss för sitt existensberättigande. Pumpa ut Instabilder på sig själva. Livesända på Facebook. Vända kameralinsen mot sig själva.
Kanske är utvecklingen oundviklig. Mitt i allt detta riskerar de seriösa medieaktörerna att förlora något viktigt, när man talar mer om att vinna Stora journalistpriset än om journalistiken.
Eller när man ägnar sig mer åt räckviddsskryt än självrannsakan. Och när programledarna blir viktigare än själva programmet. Fler redaktörer än Steve Bannon borde känna sig träffade av Anthony Scaramuccis bevingade ord ”I’m not trying to suck my own c—k”.
Det tycks svårt att få ekonomi i en journalistik som inte är självupptagen. För att vi ska orka titta upp från innehållet om oss själva, från flödet med våra vänner och barn, ska det visst till ett drama att älta. Typ Trump. Den amerikanske presidenten är i många avseenden en medieprodukt.
Men för att orka och leva ett hållbart medieliv är det värt att då och då detoxa sig från klickbetesberoendet. När jag kommer hem loggar jag in på Blankspot.se. Det dröjer inte länge förrän det publicistiska oxytocinet kickar in. Det är en förbannat skön känsla.
