Estetik och fattigdomspornografi
Jag ser ett fantastiskt fotoreportage från ett av Europas fattigaste länder, vackra bilder av en liten pojke omgiven av fält med solrosor, ett brutalt betonghus mot en mörk himmel, en familj med många barn som sitter i en soffa. Det är fattigt, men ändå så otroligt vackert att man gärna skulle vilja vara på just den platsen.
Ändå så vill de som bor där förmodligen inget hellre än att vara någon annanstans.
I de flesta filmer om nazismen rullar tågen iväg under hällande regn, det är mörkt och hotfullt. Det är på något sätt som om vi inte kan föreställa oss att förintelsen pågick också under härligt vackra sommardagar.
På samma sätt – fast tvärtom – är det när fattiga och deras slumområden ska skildras. Då ska det vara vackert: ett barn som graciöst hoppar över ett avloppsdike, de rostande korrugerade plåttaken som i det sena eftermiddagsljuset ger en patina av autenticitet, tåget på rälsen bara någon meter från de närmaste husen som skapar en dramatik som bara inte kan missas. Okej, man skulle kanske inte själv vilja bo där, men visst vore det kul att hänga där, åtminstone en stund, kanske gå på en klubb eller en bar som såg ut precis så där!
Vi älskar att titta på bilder. Snabbt ska det gå, konkurrensen ökar och det krävs allt snyggare fotoreportage från fattiga länder för att nå ut. Men var går gränsen för exploatering? När blir det bara spekulativt – snyggt och spekulativt?
Få saker är så enkla som att göra ett fotoreportage från ett afrikanskt slumområde. Områden som Kibera i Kenyas huvudstad Nairobi har blivit en ny form av turistdestinationer, något som människor där nu insett och därför börjat ta betalt av organisationer, fotografer och turister som vill dra vinning av deras livsbelägenhet.
Och varför inte. I filmen Enjoy Poverty (2009) konstaterar den nederländska dokumentärfilmaren Renzo Martens att eftersom fattigdom är det enda som de fattiga kan sälja – varför då inte själva försöka exploatera denna ”vara”?
Bilden av den döda flickan Fabienne i Haiti av Paul Hansen som 2011 fick priset årets nyhetsbild rymmer mycket av den estetik som vi förknippar med bra bilder från fattiga länder och konflikter: den mörka himlen, personerna som är på väg bort i horisonten, flickan Fabienne som mötte döden, men som ändå vilar lika fridfullt på samma sätt som några år senare Alan Kurdi där på stranden i Turkiet.
Den andra sidan av samma fotografi är mindre smickrande, hur gruppen av fotografer samlas för att hitta den bästa vinkeln på den döda flickan, dokumenterat av fotografen Nathan Weber. Kanske flyttade någon på henne, kanske gjordes det inte.
I den film som Nathan Weber gjort framkommer med all tydlighet det totala kaos som råder under de timmar då Fabienne blir skjuten. Och i det reportage där Hansens bild ursprungligen publiceras i finns också en stark berättelse. Ändå blir eftersmaken allt annat än angenäm när man läser om hur många fina priser som Fabiennes död gett upphov till.
Men behöver vi då inte bilderna för att skapa engagemang? När Facebook plockade bort den ikoniska bilden från Vietnamkriget på flickan Kim Phuc som flyr efter en napalmbombsattack (fotograf Nick Út) uppstod ett ramaskri och Facebook fick backa.
Publiceringen av bilden på Alan Kurdi ledde till ett starkt gensvar hos allmänheten. Insamlingarna växte rekordartat och tusentals människor blev volontärer till stöd för flyktingar. Men räckte det längre än för stunden? I en nyligen gjord intervju säger Alan Kurdis pappa att inget egentligen blivit bättre
I Sydsvenskan är Rakel Chukri inne på samma linje när hon skriver att starka bilder som den på pojken Omran Daqneesh från Aleppo sannolikt inte heller den kommer att leda till någon till förändring.
Finns det då utrymme för en annan typ av bilder? På Instagramkontot Everydayafrica går det att hitta riktiga guldkorn av vardaglighet, bilder som faktiskt bidrar till att skapa närhet och igenkännande. Och det är kul när man av en slump upptäcker en afrikansk fotograf som plåtat ens egen tunnelbanestation.
För någonstans är det ändå så att makten över bilden håller på att ändras. Första gången jag insåg det var för fem år sedan. Jag befann mig på en industriarbetsplats i en stad några timmars resa från Beijing. Efter att vi var klara med våra bilder och intervjuer halade några av arbetarna fram sina egna kameror: nu var det deras tur att plåta oss.
Det kändes på något sätt rättvist. Som om Fabiennes syster tagit bilden av de vita fotograferna.
Fotnot: I ett debattinlägg kommenterar PFK-södras styrelse krönikan.
