Etik handlar inte om plattformar

I förstone låter det övertygande. I och med sociala medier har spelplanen totalt förändrats för journalistiken. Därute bubblar ständigt uppgifter som kvalitetsmedier avstår från. Ibland kan de förvisso vara fel, men ofta leder bubblandet till att sanningen kommer fram. Och plötsligt vet alla vem förövaren är – men ofta fortsätter tidningarna att tiga.

Det är då rösterna höjs för att rucka på etiken. För att det är världsfrånvänt, omodernt eller fånigt att inte låtsas om sanningen. Att inte publicera är att abdikera från rollen som medborgarnas informationskälla.

Det finns emellertid svagheter i det här sättet att se på saken. Den första är kanske mest uppenbar:

Annons

Bara för att en mobb på nätet kommit fram till att det förhåller sig på ett visst sätt behöver det inte vara sant. Det kan förvisso vara sant, men det krävs eget journalistiskt arbete för att pröva saken.

Och bara för att det är sant behöver det inte publiceras. Journalistik är att välja. Välja bort och lyfta fram. Prioritera.

Men det verkligt allvarliga felet ligger i valet av perspektiv:

Etik handlar inte om plattformar. Etik handlar om människor.

Pressetikens uppgift är att staka ut gränsen för vad en människa ska behöva tåla i offentligheten. Den gränsen är inte absolut, utan skiljer till exempel mellan människor med olika roller. Offentliga personer får tåla mer än privatpersoner. Även händelsens karaktär påverkar vad som kan publiceras. En terrorist får granskas in på bara hjärnbarken, till skillnad från den som snattat ost på Ica.

Men det finns en gräns för vad en människa tål, och den gränsen förflyttas inte för att vi fått sociala medier. Det förklarar varför dagens pressetiska regler är förvånansvärt lika de första, som skapades för 100 år sedan, trots att vi sedan dess fått en helt annan medievärld. Smärtpunkten ligger fast, därför bör etiken också göra det.

Gränsen när en människa börjar gråta har inte flyttats för att vi fått Twitter.