Ett budskap för mycket
Att en kommuns tjänstemän uppmanas att redogöra för sina kontakter med journalister strider naturligtvis mot såväl andan som bokstaven i grundlagen.
Under en månads tid har jag dragit runt med filmteam i Södertälje för att ställa frågan om vad som händer med demokratin i Sverige. Jag ville ställa en del andra frågor också, exempelvis vad som händer med integrationen och med välfärden, och jag valde Södertälje därför att jag ansåg att det var ett tacksamt ställe att söka svaren på.
Södertälje är en av Sveriges mest invandrartäta städer, så integrationens utmaningar borde rimligen visa sig tydliga nog. Södertäljes två största arbetsgivare är samtidigt två av Sveriges mest utlandsberoende företag, Scania och AstraZeneca, så frågan om vad vi ska leva av i en globaliserad ekonomi och vad slags välfärd vi därmed kan finansiera borde rimligen kunna ges en konkret belysning.
Med demokratin var det förstås svårare. Dels därför att ämnet i sig är abstrakt och dels därför att demokratins utåtriktade aktiviteter alltmer har flyttat från medborgarna till medierna. Södertälje är en gammal arbetarstad med ett långvarigt socialdemokratiskt styre och historiskt starka folkrörelser, men en allt större del av den kommunala verksamheten drivs i dag i bolagsform och på alltfler områden agerar kommunen alltmer som ett företag i konkurrens med andra. Och därmed med ett växande intresse av att påverka sin mediala image och kontrollera sitt varumärke och styra sin information gentemot omvärlden.
Vad kan detta tänkas betyda för demokratins krav på insyn och debatt? var en av de frågor jag hoppades få något slags svar på.
bryt
Ett slags svar kom mycket snabbt och helt överraskande. Ett aldrig så litet TV-team rör sig visserligen inte obemärkt i en stad av Södertäljes storlek, i synnerhet inte om dess öppna avsikt är att knyta så många kontakter som möjligt, men att våra kontaktförsök omedelbart skulle utlösa förhöjd kommunal beredskap mot invaderande medietrupp hade jag knappast kunnat föreställa mig.
Och kanske hade jag heller inget märkt om inte kommunens informationschef hade varit oklok nog att använda sig av e-posten för sin maning till kommunens tjänstemän att vakta sina ord och rapportera dem vidare. Det dröjde naturligtvis inte länge förrän innehållet i e-posten läckte ut och min fråga om demokratins problem fick sin nog så handfasta illustration.
Så här skrev informationschefen i sin e-post:
”För att underlätta för varandra skulle jag vilja be er att ni meddelar mig när ni blir kontaktade av TV4. Inför de eventuella intervjuer ni ställer upp på vill jag också påminna er om att i förväg ta reda på vilka frågor TV4/Göran Rosenberg vill ha svar på. Allt för att ni själva ska kunna vara så väl förberedda som möjligt. Det vore också intressant att höra hur intervjuerna fallit ut; vilka frågor ni fick och vilka budskap vi som kommun spridit.”
bryt
Ett rad frågor inställer sig. Har kommuner ett budskap? Vem har i så fall formulerat detta budskap? Vad är avsikten med det? På vilket sätt har det tillkommit?
Med ”vi som kommun” menar informationschefen här uppenbarligen sig själv och kommunens högre tjänstemän, inte kommunens samlade medborgare. Vad hon därmed sannolikt också menar är att kommunen är ett företag som i likhet med andra företag har rätt att styra och kontrollera sin information till omvärlden.
Men en kommun är inget företag, även om det alltmer börjar se så ut. En kommun är en offentlig demokratisk arena där medborgarna har rätt att ha olika uppfattningar om vad kommunen är till för och vad den bör göra och vad som därmed bör vara kommunens eventuella ”budskap”. Ja, där ”budskapet” rimligen bör vara det skiftande och ibland motsägelsefulla utfallet av fri opinionsbildning och demokratisk debatt. Att en kommuns tjänstemän på detta sätt uppmanas att redogöra för sina kontakter med journalister strider naturligtvis mot såväl andan som bokstaven i grundlagen (yttrandefrihetslagstiftningen).
bryt
Att kommunstyrelsens ordförande vid en förfrågan inte ens låtsas förstå problemet, säger en del om vad som numera kan rymmas inom det styrelseskick som vi fortfarande kallar demokrati .
Under veckorna vi filmar i Södertälje börjar SEKO-kampanjens ansikten med förtejpade munnar att stirra mot oss från stadens alla busskurer. ”Vi vägrar hålla tyst”, ropar de.
Demokratins problem kanske inte är så abstrakta när allt kommer omkring.
